Umeå-4°Molnigt

Umeå Tidning

I släktgården finner Nina friden

Nina Tegenfeldt har alltid älskat släktgården i Obbola. Hon växte upp där och sedan 2010 är den återigen hennes hem.
– Det är en ynnest att få bo där jag så starkt känner att jag har rötterna. Det känns som om förfäderna håller mig om ryggen, säger hon.

Reportage · Publicerad 01:15, 05 apr 2018

Västerbottensgården byggdes 1888 och har renoverats i omgångar sedan dess. Ladugården har dock i princip stått orörd, något som skulle visa sig innebära en skattkammare för Nina Tegenfeldt under hennes uppväxt. Ett år eldade de rätt mycket under jul- och nyårshelgerna, så vedhögarna i ett stort rum i ladugården krympte och en kökssoffa tittade fram.

– Jag öppnade locket och hittade mormors gamla porslin. Fast jag var liten började jag nästan gråta av lycka, säger Nina och ler.
Hon, hennes mamma och hennes morfar har vuxit upp på gården. Så Nina trodde länge att den ärvts i rakt nedstigande led, från föräldrar till barn. Men så för några år sedan fick hon veta att det var morfars mamma och hennes dåvarande man som byggt upp gården. Men när hon blev änka, ensam med fyra barn och ett stort nybyggt hus, gifte hon om sig med sin svåger.

– Min morfars pappa gick då in och tog över. Ett sätt att överleva då.

Betydelsen av att leva på den plats släkten bott i generationer är stor. Nina berättar att som barn var hon hemma mycket, vilket hon trivdes bra med. När hon flyttade hemifrån bar hon hela tiden med sig förhoppningen om att någon gång återvända – något som inträffade 2010.

För några år sedan sjukskrevs Nina.

– Det hände mycket på jobbet och privat som gjorde att jag nöttes ner. Pappa fick en kraftig stroke och då kom smällen för mig. Det hade inte tagit lika hårt om jag inte varit så nednött.

Första tiden som sjukskriven fanns inte ork för något.

– Jag kände hela tiden att det här var något nödvändigt. Jag behövde slå i botten för att tvingas ta tag i livet. Jag började reflektera, komma fram till vilka mina behov är, vem jag är och vad jag vill.

Det hon kom fram till var en kärlek hon närt sedan barndomen, nämligen kärleken till hem och inredning.

– Det handlade inte om att hålla sig á jour med senaste trenderna utan intresset för de psykologiska aspekterna av inredning samt miljö och hållbarhet.

När Nina valde att gå en ettårig inredningsutbildning med fokus på hållbar utveckling och hälsa kände hon att det blev en fullträff.

– Det var vändningen för mig. Jag kände att jag ville jobba med det. Det var inte bara inredning utan handlade om personlig utveckling och livsåskådning.

Hösten 2016 startade hon en webbutik där hållbara, miljövänliga produkter i rustik och gammaldags stil till hemmet såldes. Den biten av verksamheten är precis avslutad och summeringen av tiden med webbutiken är positiv.

– Det var fantastiskt eftersom jag fick den här tiden hemma, fick vara kreativ.

Att det blev ett avslut nu beror på att Nina hade fått ut det hon ville av butiken. Hon känner sig starkare och piggare.

– Jag har inga problem att synas längre, det har varit skönt att gömma sig hemma, bakom skärmen och den egna butiken.

Nu laddar hon för att hjälpa andra att få kraft och energi i sina hem.

– Jag vänder mig till högkänsliga och andra som känner extra stort behov av att ha ett stöttande och kraftgivande hem. Till exempel de som är på väg tillbaka från utmattning. Jag ska skapa webbkurser så jag kan hjälpa även dem som inte bor här i närheten.

Två dagar i veckan arbetar hon numer i Backmans antiks före detta lokaler i Umeå. Där sitter flera andra kreativa företagare. Både sällskapet och miljön passar Nina som hand i handske.

– Jag är så glad att jag får hänga med de här, att prova vara kreativ i grupp. Det blir ett tillskott i energin. Miljön är fantastisk, det är som att komma in i en fin gammal lägenhet i stan.

Släktgården i Obbola kommer dock även fortsättningsvis vara viktigaste platsen för Nina och hon är full av idéer som kanske också får förverkligas där. Efter den resa hon gjort vet hon i dag hur hon vill leva. Tidigare följde hon bara med, vilket var en källa till oro.

– Min största skräck är att vakna upp när jag är gammal och upptäcka att jag inte levde som jag ville.

Orring: »Vi får lov att tacka för oss«

Umeå tidning läggs ned. Det beslutades förra veckan. – Jag tycker att vi som jobbat med det här projektet kan känna stolhet över vad vi åstadkommit, säger Erik Orring,...