UmeåMolnigt

Umeå Tidning

»Jag vill inte utsätta min unghäst för den resan«

Det sjuder av frustration bland hästägare i norra Sverige. Vissa hästraser kan bara godkännas för avel utanför Skövde, vilket bland andra ardennerägaren Emma Säfsten anser är en för lång och krävande resa för sin häst.
– Avelsföreningen har som målsättning att främja rasens utveckling i hela landet, men det tycker jag inte riktigt de gör nu, säger hon.

Reportage · Publicerad 05:15, 21 mar 2018

– Han skulle egentligen kastreras i går, men veterinären fick in flera akutfall så det blev avbokat, säger Emma Säfsten.

Valet kring huruvida hon ska kastrera sin 3-åriga ardennerhingst Gobell eller inte har kantats med mycket beslutsångest. Egentligen var det inte alls aktuellt att avlägsna hans kulor i nuläget, eftersom Emmas plan var att ansluta sig till Unghingstutbildarprojektet som Jordbruksverket initierat och även få Gobell godkänd för avel. Men då styrelsen för Avelsföreningen svenska ardennerhästen beslutat att alla ardennerhingstar måste godkännas för avel på Grevagården utanför Skövde har Emma fått tänka om. Resan det innebär är ekonomiskt kostsam och påfrestande för hästen.

– Det är över 90 mil dit enkel väg, om man kör raka spåret. Enligt djurskyddslagen måste man stanna varannan timme för att se till hästen, så det tar ju sin tid. Sedan när man kommer fram ska han träffa flera andra hingstar. Jag vill inte utsätta min unghäst för det.

För några månader sedan ansökte Emma om dispens för att avelsvärdera Gobell någonstans närmare geografiskt. Den nordsvenska brukshästen och Gotlandsruss, som tillsammans med ardenner utgör de svenska moderlandsraserna, kan också värderas i Luleå eller på Wången i Alsen, Jämtland. Eftersom många domare kan bedöma alla tre moderlandsraser trodde Emma att det inte skulle bli något problem att få visa honom på en annan plats än Grevagården.

– Men styrelsen avslog min ansökan, med motiveringen att det var bättre för den utländska marknaden att se alla hingstar samtidigt. Jag förstår inte riktigt vad de menar med det. Vi vinner ingenting på det här när vi i norra Sverige inte vill åka ner utan i stället får kastrera hingstar.

För Emma personligen innebär bestämmelsen att hon inte kan ansöka till Unghingstutbildarprojektet och därmed går miste om en grundlig utbildning inom bland annat brukskörning, som finansieras med hjälp av EU-medel. Hon kan förstås inte heller använda Gobell till godkänd avel. Men framför allt är det ett bakslag för svensk ardenner, menar hon.

– Jag tycker det är en fantastisk hästras och vi är kända i Sverige för att ha en bra ardennerstam. Avelsföreningen för svensk ardenner har som målsättning att främja rasens utveckling i hela landet, men det tycker jag inte riktigt de gör nu.

För sex år sedan uttryckte Jordbruksverket en oro över den negativa utvecklingen för de svenska moderlandsraserna. Då hade betäckningarna minskat med 40 procent på fyra år, mycket beroende på att för få ville hålla på med hingstar. Under år 2012 skedde 410 betäckningar med ardenner i Sverige. I fjol skedde än färre: 356 stycken.

Den här utvecklingen, som ser likadan ut för flera raser, i kombination med centraliseringen av avelsvärderingen har fått långt fler än Emma Säfsten att reagera. När Skellefteåbon och fjordhästägaren Hanna Eriksson läste ett inlägg som Emma skrivit om sin situation på Facebook började hon mobilisera drabbade hästmänniskor.

– Problematiken ser likadan ut för fjordingar som för ardenner, vi måste också åka till Grevagården för att få avelsgodkänna våra hästar. Det här är fantastiska raser med bra temperament, men som situationen ser ut nu betäcks ston med andra raser och hingstar kastreras. Aveln av ardenner och fjordhäst håller på att dö ut i Norrland, säger Hanna.

Lennart Gustavsson som är ordförande för Avelsföreningen svenska ardennerhästen anser att det är fördelaktigt att ha en central hingstpremiering. Han menar att det är lättare att bedöma och poängsätta hästarna rättvist när de är samlade på samma ställe och att utländska spekulanter som vill köpa svenska hingstar får möjlighet se alla individer samtidigt.

– Det är alltid en balansgång att ta enskilda personers intressen i beaktande och ta beslut för hästavelns bästa som kan missgynna hästägare. Tyvärr är det ett avlångt land och det är svårt att göra det runt. Och om vi skulle hålla premiering på platser i Norrland – vad är det som säger att andra inte skulle bli missnöjda över att det inte hölls närmare dem? säger Lennart.

Varför beslutade föreningen att förlägga hingstpremieringen till just Grevagården?

– Jönköping är mitten av Hästsverige, om man utgår från var hästarna finns i Sverige sett till antal. Och Grevagården ligger norr om Jönköping. Eftersom det är Sveriges största avelsvärdering för hästraser behöver vi också en stor anläggning med tre ridhus. Vi hittar ingen annan anläggning som sväljer såhär mycket publik.

Hur ser du på framtiden för ardennern i Sverige?

– Väldigt positivt. Vi har utvecklat hästen till en mycket bra standard och håller ställningarna, även om vi inte har 33 400 ston i landet som under glansdagarna på 70-talet. Intresset från utlandet är väldigt stort och det är fler och fler ungdomar som finner ardenner som sin ras.

Men här, i de norra trakterna, oroar sig hästägare för att rasen ska dö ut och väljer att kastrera hingstar när avstånden till avelsvärderingen blir för lång?

– Fast hur många individer handlar det om? Inte många. Problemet med Norrlandsregionen är att det finns inga ston där. Skaffa ett antal bra ston, en enda hingst som står i ett område gör ingen nytta utan ston i närheten.

Vi vinner ingenting på det här när vi i norra Sverige inte vill åka ner utan i stället får kastrera hingstarEmma Säfsten
Jönköping är mitten av Hästsverige, om man utgår från var hästarna finns i SverigeLennart Gustavsson