UmeåLätt molnighet

Umeå Tidning

Ett liv med fröjd och smärta

Vad som hände Margareta Burmans mamma, och vem hennes pappa är har det aldrig talats om. Margareta är ett surrogatbarn och inte förrän i vuxen ålder har hon kunnat lägga ihop pusslet.
I sin andra bok fortsätter hon på historien om sin uppväxt – och sin mammas öde.
– Detta skulle jag inte veta något om, säger hon.

Reportage · Publicerad 15:10, 15 aug 2018

Den gamla grinden leder in till ett hemligt prunkande rum, fyllt av vackra blommor och gröna blad som klättrar efter den faluröda fasaden på huset som en gång varit ladugård.

I bostadshuset, som klarade stadsbranden 1888, bodde Frida Åslund när hon var liten. Hon som blev lärarinna, men även författare, och skrev om sin stad och uppväxt.

Här bor nu, sedan länge, Margareta Burman och hennes man Sören.

Margareta har jobbat som lärare i svenska och historia i 40 år. Likt sin kollega Frida Åslund har hon inte bara undervisat i historia utan sett till att föreviga sin egen för att väcka frågor som är viktiga ur ett större perspektiv.

2006 gav hon ut första delen av tre av sina memoarer, »Min beskärda del«. Nu kommer den fristående andra delen, »Av fröjd och smärta«, något som ska firas på Margaretas kommande 80-årsdag.

I skuggan i den lilla trädgården serverar Sören kaffe och tårta. Han finns också med i böckerna, inte bara i handlingen utan även som illustratör.

Vi bläddrar i Margaretas alster. Den första är slutsåld, men finns på biblioteket.

– Jag funderar på om den går att ge ut som e-bok, säger hon.

Det är en berättelse om hennes första 20 levnadsår. Den nya boken handlar om de viktiga fem följande åren. I vartannat kapitel berättar hon även sin mammas historia. En berättelse Margareta egentligen inte visste något om förrän hon blev myndig. Ett arv som hon under hela uppväxten vetat varit tabu och något man inte talade om.

Margaretas mamma, Svea Katarina Persson, var nionde barnet i en syskonskara på 15 och växte upp i Örnsköldsvik. Som 18-åring började hon tjäna som piga, och som 22-åring arbetade hon hos ett rikt bondepar i 60-årsåldern. Ett par som hade allt, utom barn.

Efter påtryckningar och övertalan skulle Svea fungera som surrogatmamma och föda deras barn. Hon skickades från gården för att graviditeten inte skulle avslöjas.

När Margareta skulle ta studenten fick hon en bunt papper av sin morbror. Där fanns brev som Sveas arbetsgivare skrivit till henne, men framför allt korrespondens mellan Svea och hennes fästman som de skickat under graviditeten.

Här fanns svar på frågor som Margareta kanske inte gått och grubblat på, men ändå haft med sig under uppväxten. Vad var det som hänt hennes mamma?

– Jag ville inte läsa, ville inte ta tag i det. Det var först i femtioårsåldern jag började fundera. Brevväxlingen har gjort så att jag förstått hur allt gått till. De var två unga människor, med fem års folkskola bakom sig, som skrev till varandra. De uttryckte sig så korrekt och samtidigt förtvivlat i breven, berättar Margareta.

Svea hade ångrat sig. Eller kanske ville hon aldrig lämna bort sitt barn från första början.

När det var dags att föda skickades hon till Härnösand för att undvika att bli sedd i Örnsköldsvik, men Svea klarade inte av att adoptera bort sin dotter.

När Margareta var en månad gammal tog hennes mamma sitt liv.

Margareta togs om hand av sin mormor och morfar, och en av morbröderna blev hennes förmyndare.

– Ingen har någonsin pratat om det som hänt. En gång, när jag var fem, sex år, sa mormor att mamma dött i barnsäng, men så var det inte. Jag minns att jag då fick en känsla av att det här ska man inte fråga om.

Att växa upp utan mamma var egentligen inte ett problem, men det har funnits en känsla av att vara annorlunda då hennes familj bestått av andra släktingar.

– En moster är inte samma sak som en förälder. Det enda jag har från min mamma är breven, en gardin och en kudde hon broderat. Hur hade det varit om hon levt?

När Margareta själv blev mamma infann sig en slags revanschkänsla.

– Jag tänkte att nu ska jag bli den mamma jag aldrig haft. Men det är svårt att leva upp till en bild av någon som aldrig funnits i ens liv.

Margareta har funderat mycket över härkomst. Ofta har hon fått frågan »Vad hette din pappa då?«.

– Med betydelsen »Vad är din börd?«. Allas lika värde snackas det om, men det finns inte.

Att vara surrogatbarn har varit och är fortfarande tabubelagt. I Sverige har vi vad som kallas altruistiskt surrogatmödraskap där kvinnan väntas ställa upp gratis av sitt goda hjärta för att hjälpa barnlösa. Utomlands finns kommersiellt surrogatmödraskap där kvinnor föder barn mot pengar, vilket kan resultera i en typ av människohandel.

Margaretas egen historia ger henne tolkningsföreträde i frågan och hon har bestämda åsikter.

– Vem ser till surrogatmammans bästa? Adoption är väldigt reglerat, men inte det här. Det har hamnat i en gråzon, i alla fall i Sverige. Regeringen har sagt nej till att legalisera surrogatmödraskap men det är inte heller illegalt. Den största risken jag ser är att mamman utnyttjas. Jag vill att det ska kriminaliseras. Det handlar om ett kvinnoutnyttjande som vi nu kan tänka oss att hålla på med.

Margareta är medveten om att det hennes mamma utsattes för på 1930-talet skiljer sig från dagens metoder, men att det ändå är en fråga om klass, kön, etik och moral.

– Vi får läsa om filmstjärnor och idrottskvinnor som inte vill förstöra sina karriärer och skaffar en surrogatmamma och det blir normalt i våra ögon. Det är ofta rika människor, för det kostar ju mycket pengar. Men det är alltid en risk att vara gravid. Och surrogatmödrar får gå igenom hormonbehandlingar, missfall och så vidare. I vilken utsträckning har vi rätt att utnyttja kvinnors kroppar? Min historia kanske kan bidra till förståelsen för den här kommersen.

Vi har bytt plats i trädgården. Mellan ett paradisäppelträd och en klätterhortensia får vi skugga. Kaffet är uppdrucket för länge sedan. Margaretas berättelse berör och ger perspektiv.

Hennes mamma utsattes för fruktansvärda saker. En liten, och kanske klen tröst är ändå att hon hade någon att tala med det om – sin pojkvän.

Vet du vem din pappa är? Var det din mammas arbetsgivare eller hennes pojkvän som hon blev gravid med?

– Det tänker jag inte avslöja nu. Det är en cliffhanger.

Margareta Burman

Ålder: Firar 80 år den sista augusti med öppet hus för vänner och kollegor samtidigt som hon har bokrelease.
Bor: I centrala Umeå.
Familj: Maken Sören, två barn och fyra barnbarn.
Gör: Pensionerad läroverkslektor i svenska och historia. Jobbade på Östra gymnasiet i 40 år.
Intressen: Trädgården, läsa, skriva, sjunga och dansa.
Aktuell: Ger ut del två, »Av fröjd och smärta«, av sina memoarer.

Orring: »Vi får lov att tacka för oss«

Umeå tidning läggs ned. Det beslutades förra veckan. – Jag tycker att vi som jobbat med det här projektet kan känna stolhet över vad vi åstadkommit, säger Erik Orring,...