Umeå-2°Mulet

Umeå Tidning

»Det är utvecklande att reflektera över sitt liv«

Med en splittrad uppväxt i skuggan av tuberkulos och en misslyckad skolgång var universitetsstudier länge en omöjlig tanke för den i dag pensionerade etnologen Claes G. Olsson.
Sin dyslexi till trots har han, förutom en doktorsavhandling, nu även skrivit en självbiografi där minnen av barndomen lyfts fram tillsammans med historiska återblickar.
– Det finns ett stort värde för kommande generationer att människor skriver om vad de varit med om, men framför allt är det utvecklande för en själv att reflektera över sitt liv, säger han.

Nyheter · Publicerad 15:00, 17 okt 2018

Den ljusa lägenheten högst upp i flerfamiljshuset på Tunnelbacken har varit Claes Olssons hem de senaste trettio åren. I vardagsrummet, med utsikt över takåsarna ned mot älven, är väggarna täckta av överfulla bokhyllor och på soffbordet ligger Jonas Gardells senaste roman. Claes sitter i soffan och tittar på nyheterna där det rapporteras om utvecklingen kring regeringsbildningen när Umeå tidning kommer på besök.

Att Claes skulle bli en akademiker som doktorerat och undervisat på Umeå universitet är något som han själv fortfarande tycks vara förvånad över, även efter att blivit pensionär.

– Det är konstigt för jag hade verkligen inte de förutsättningarna, förklarar han.

På soffbordet ligger också ett par exemplar av hans nyligen utkomna självbiografi »Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos«. Den drygt 300 sidor tjocka boken har tagit honom över sju år att skriva och det har inte varit någon lättsam process för en dyslektiker som bär på många smärtsamma minnen från barndomen.

– Det är en plåga att skriva, en rasande kamp med språket och jag har verkligen fått kämpa med näbbar och klor för att färdigställa boken. Det gamla ordet ordblind beskriver egentligen mitt problem bättre, för det är så det är – ord kan försvinna för mig och ibland hela meningar. Det väcker en väldig ångest. Jag älskar på något sätt språket, men språket tycker inte om mig, konstaterar Claes Olsson.

Minnen från barndomen är också något som ibland väckt ångest och boken har fått formen av tematiska berättelser, vilket han tänker motsvarar den brist på sammanhang och den fragmentisering och osäkerhet som rådde under uppväxten och som även präglade vuxenlivet.

I mitten av 1940-talet fosterhemsplacerades Claes tillsammans med sin något yngre lillebror i samband med att båda föräldrarna lades in på sanatoriet på Solliden. Pojkarna rycktes från en lägenhet och en modern livsstil i Östersund till en strängt religiös ensamstående äldre kvinna i närliggande byn Ytterån. Hemma hos henne hängde björkriset vid spisen och bestraffningarna i uppfostringssyfte var återkommande.

– Hon var väldigt ansvarstagande och snäll i den meningen att hon tog hand om oss och såg till att vi hade mat och rena kläder, men uppfostringsmetoden är ingenting man skulle betrakta som positiv i dagsläget. Det bromsade min utveckling att bo med en fostermamma vars enda mål var att vi skulle leva som goda kristna.

Det som i dag kanske låter som en mörk saga var ingenting ovanligt under den här tidsperioden, menar Claes, som intresserat sig för andras livsöden som präglats av tuberkulos och vistelser på sanatorier.

– Många familjer upphävdes och bröts sönder på samma sätt som min. Förlusten av mamma och pappa kunde jag inte riktigt förstå vidden av som barn, jag kände mig bara otrygg. Saknaden var stor, men gick inte att uttrycka på något sätt. Det var bara att försöka leka och roa sig bäst man kunde.

Pappan dog på Solliden 1950 medan mamman överlevde och kunde återta en nära relation med pojkarna när de blivit lite äldre. Även om kontakten med pappan varit väldigt liten blev han en slags förebild som Claes tror bidrog till att han så småningom satsade på högre studier och gjorde en slags klassresa.

– Jag försökte vara märkvärdig. Min pappa var väldigt elegant och arbetade på en klädaffär i stan och jag ville vara som honom. Jag ville inte vara på landet där jag inte passade in. Jag tror att jag började läsa böcker som ingen annan läste för att det fick mig att känna mig märkvärdig.

På grund av dyslexin, vilken ingen då förstod sig på, blev Claes skolgång ett misslyckande med svaga avgångsbetyg. I sena tonår började han därför arbeta som frisör, ett yrke han kommit i kontakt med via en väninna till sin mor, och så småningom växte ett samhällsintresse präglat av tidsandan på 1960-talet fram.

– Jag började engagera mig i samhällsfrågor och det öppnade upp en hel värld. Det gjorde att jag tänkte att jag skulle börja läsa ändå och blir mer som de personerna jag träffat i olika föreningar, människor som var mer välutbildade och hade fina jobb, berättar Claes.

Efter tre år på folkhögskolan började han 1978 studera på universitetet. När grundutbildningen var klar fortsatte Claes med forskningsutbildningen samtidigt som han undervisade studenter. År 2010 blev han filosofie doktor i etnologi, där berättelser är ett viktigt inslag i forskningen.

Att det blivit allt mer populärt att skriva ned och samla sina personliga minnen och livsberättelser i bokform är någonting som Claes Olsson ser väldigt positivt på. Hans egen bok ser han som en uppmaning till andra att skriva ned sina barndomsminnen.

– Det finns ett stort värde för kommande generationer i det, men framför allt har det ett värde i sig självt att reflektera över sitt eget och närståendes liv, säger han.

Claes Göran Olsson

Ålder: 75 år

Bor: På Tunnelbacken

Familj: En dotter, två barnbarn och fem barnbarnsbarn

Gör: Pensionerad filosofie doktor i etnologi. Har jobbat som lärare på Umeå universitet.

Aktuell: Med självbiografin »Doften av balsampopplarna – en uppväxt i skuggan av tuberkulos«

Orring: »Vi får lov att tacka för oss«

Umeå tidning läggs ned. Det beslutades förra veckan. – Jag tycker att vi som jobbat med det här projektet kan känna stolhet över vad vi åstadkommit, säger Erik Orring,...