Umeå27°Molnigt

Umeå Tidning

Vad är jag utan dina andetag?

Krönikor · Publicerad 07:00, 02 maj 2018

Min lillebror fick domen i augusti förra året. Obotlig hjärntumör. Då sa läkarna att han hade två månader till ett år kvar att leva. Så vi visste ju. Ändå går det inte att förbereda sig på hur man ska reagera när döden slutligen kommer. När Calle somnade in för gott för två veckor sedan och jag stod där i hans rum på Ersta hospice kände jag mest en stark känsla av overklighet. Som om jag stod och tittade på en scen ur en film.

Från det att beskedet kom åkte jag och min dotter ner till Stockholm ungefär en gång i månaden. Jag brukade fråga hur den kändes, den där djävla tumören, och Calle sa att han kände sig som att han hela tiden var bakis och väldigt trött.

När vi besökte honom tog vi ibland korta promenader medan han ännu kunde gå och såg också ett par teaterföreställningar, men mest satt vi i soffan och såg fotboll (Tottenham och Hammarby är för evigt mina lag nu, för brorsan höll på dem). Jag minns en tanke som slog mig när vi såg skyttekungen Harry Kane näta ännu en gång för Spurs, jag tänkte att om vi bara fortsätter prata, om vi inte är tysta, då kommer Calle inte bli sjukare, då kommer han inte dö. Som om våra ord skulle kunna stanna tiden och besegra cancern.

Jag berättade om den där tanken för min kompis Adam som är musiker och efter det skrev han en låt om brorsan som heter Ditt hjärta räknar in och är så smärtsamt vacker att tårarna rinner varje gång jag hör den. Adam ska spela den på Calles begravning. Så även Thåströms Stjärna som är din (en av de första konserter min lillebror och hans fru Kicki såg tillsammans var Thåström) och Olle Ljungströms Som du.

Jag har en miljon minnen av brorsan såklart och många har ändå fått mig att le mitt i all sorg. Som när jag och Calle var de enda bland flera hundra deltagare under en pingistävling som fick gult kort av överdomaren på grund av dåligt uppförande – vi var båda hetlevrade vid bordet – och mamma och pappa satt på läktaren och skämdes. Eller när vi var på en konsert på O2 Arena i Glasgow – vi såg ett skotskt band som heter The View som är kassa på skiva, men fantastiska live – och en skotte kom fram och ville ha autograferna av oss för han trodde att vi var The Proclaimers. Eller när vi såg vår favoritpoet Bruno K. Öijer tillsammans och hade så roligt åt att Öijer efter varje uppläst dikt knöt näven och sa »Yeah«, som om han vunnit en boll i pingis.

En Bruno K-dikt fanns också med i Calles dödsannons:

Och jag vet
att Du är borta för alltid

men så länge jag lever är Du här

oupphörligt här

Glad sommar!

Nu går vi på Umeå tidning på semester och önskar alla läsare en glad sommar. Vi har utgivningsuppehåll på tidningen under juli månad, men återkommer med ett nytt nummer den 8...