UmeåMolnigt

Umeå Tidning

Pollen kommer bara leda till något ont

Krönikor · Publicerad 07:00, 23 maj 2018

Saker jag tänkt på de senaste veckorna: Eldkastare, motorsågar, pansarskott, stridsvagnar, massförstörelsevapen och atombomber.

Ja, det är björkpollensäsong igen.

»Gör något åt det eller sluta gnälla«, muttrade en kompis på en lunch nyligen, innan jag skyndade hem till honom och lånade hans astma-inhalator för att det inte skulle kännas som jag tog varje andetag genom ett sugrör.

Men han har rätt. Jag borde ta tag i det. Utrota alla björkar i Umeå alltså. I love the smell of skövlade björkar in the morning liksom.

Nej, men seriöst, förbereda mig. Lyfta luren, ringa vårdcentralen och gråta ut så jag får träffa en läkare som ger mig kraftfulla mediciner som tar mig genom den golgatavandring varje pollenperiod innebär.

I stället: En känsla av att det ska lösa sig ändå varje år. Knapra, spraya och droppa lite receptfritt och hoppas att det hjälper. Vilket det aldrig gör. Varje besök utomhus följs av astmakänningar, rinnande näsa, kliande ögon och en trötthetskänsla som drar ner mig i soffan där jag spenderar mina dagar självömkande och ynklig.

Mitt miserabla tillstånd har under värmeböljan i maj inte direkt underlättats av alla glada människor på sociala medier som njutit av solen. Jag har surat inomhus och nynnat på textraden »spending warm summer days indoors« från Smiths-låten Ask.

Men inget ont som inte har något gott med sig (»the reason it's a cliché is because it's true” som Lloyd Cole brukar sjunga). All inomhustid har gjort det möjligt att dammsuga streamingtjänsternas utbud. Jag har inte direkt varit snobbig. Sett såväl de sämsta Colin Nutley-filmerna – om du är sugen på ett praktpekoral kan jag rekommendera Medicinen (världsrekord i överspel och krystad
dialog) – som hjärncellsbefriad Steven Seagal-action, där allt poänglöst dödande i och för sig passat mitt sinnestillstånd. En del guldkorn också tack och lov. Som den becksvarta och dråpligt roliga Patrick Melrose med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. I första avsnittet är den svårt plågade överklassbritten Patrick i New York för att hämta sin döde fars aska, samtidigt som han tar allehanda droger för att stilla sin abstinens. Denne antihjältes härdighet när det gäller att hitta substanser för att bota sina besvär är något jag som pollenallergiker borde lära av.

För övrigt kan jag stryka en av mina mordiska trädfantasier från listan: Den om brinnande björkar. Björkar brinner nämligen dåligt. Det är också en av anledningarna till att trädet är så vanligt i Umeå. Efter den stora stadsbranden 1888 planterades massor av björkar längs stadens gator för att höja brandsäkerheten. Det lär ha bidragit till att Umeå varje vår förvandlas till ett inferno för oss pollenallergiker.