Umeå-6°Molnigt

Umeå Tidning

När det artificiella blir det äkta

Krönikor · Publicerad 07:00, 08 jun 2018

Har tappat hakan igenom tv-spelet »Detroit: Become Human«. Inte bara för att det är vackert eller ett välkomponerat nät av interaktiv berättelseteknik. Faktiskt mest för att det får mig att känna.

Det finns såklart trick för att locka känslor ur en publik. Det kan handla om allt från att använda djur till gråtande barn eller peta i våra ouppfyllda drömmar eller rädsla för att förlora någon så händer det något i de där emotionella nerverna. Känslor lätta att relatera till. När vi kommer nära mer fundamentala känslor – vad som definierar oss som människor, själva mänskligheten i sig – är det något annat som tycks fungera allra bäst som känslomässig spegel. Androiden.

En android är en slags robotmänniska. Någon som ser mänsklig ut men egentligen styrs av ett artificiellt maskineri – och i populärkulturen sedan åtminstone Pinocchios dagar en gränsvarelse som utmanar tankarna på vad som egentligen gör en människa. Om vi inte tror på en själ. Vad är då mänsklighet?

Någon som allra mest grävt i androidens mekaniska inre i jakten på ett hjärta är science-fiction-giganten Philip K. Dick. En författare som format vår populärkulturella syn på verklighet, mänsklighet och artificiell intelligens. Mest känd är förstås »Blade Runner« – eller »Do Androids Dream of Electric Sheep?« som romanen heter. Genial titel till ett likaledes genialt tankeexperiment om organiska robotar och dess kulturella, emotionella liv. Och vad vill de då? De vill leva!

Likt en ännu modernare Prometheus än Dr. Frankenstein skapar människan lydiga slavmedborgare som till sist får egna känslor och drömmar. Och om replikanterna i »Blade Runner« symboliserar en slags klassrevolution är spelet »Detroit: Become Human« en också parafras på Förintelsen. Att det är du som styr tre androiders sammanlänkade öden genom en myriad av snärjiga valmöjligheter ger dig tillgång till ett samvete inuti en maskin, i en spelmaskin.

Andioder är skrämmande – mänskliga men ändå inte, skapade av människan och kanske nästa evolutionära steg i människans korta tid på jorden. Trots det är det oerhört lätt att sympatisera med en Pinocchio eller David i Spielbergs »A.I. – Artificiell Intelligens«. En träbit, programmerad eller inte, så känner de ju.

Känner gör androiderna som trotsar sin programvara i »Detroit: Become Human«, och jag med dem. Grafiken och historierna med alla dess val är inte bara interaktivt bländande; det styrs med hjärtat. Märkligt nog är det just i mötet med det artificiella som mänsklighet blir som allra mest... äkta.

Orring: »Vi får lov att tacka för oss«

Umeå tidning läggs ned. Det beslutades förra veckan. – Jag tycker att vi som jobbat med det här projektet kan känna stolhet över vad vi åstadkommit, säger Erik Orring,...