Håkan fick ett nytt hjärta – och nytt liv

I år är det 50 år sedan den allra första hjärttransplantationen genomfördes på en människa.
Musikern Håkan »Målle« Vestling fick ett nytt hjärta i november 2013.
– Jag mår jättebra. Jag måste ha fått ett hjärta som passade mig perfekt, säger han.


För sjunde gången i rad anordnades donationsveckan förra veckan. En av flera Umeåbor som delade med sig av sin berättelse var Håkan Vestling. 
– Det är första gången jag föreläser, men jag har funderingar på att kanske börja åka runt i skolor och berätta. Det är många barn som ställer frågor och är nyfikna, säger han. 
Håkan led troligtvis av ett medfött hjärtfel och började få allvarligare problem i 40-årsåldern. För drygt fem år sedan blev läget akut. 
–  Jag kunde inte andas. Jag hängde över sängen i flera timmar och försökte dra i mig luft. Det var jättejobbigt att gå sex trappsteg uppför bron hemma i Holmsund. 

Han placerades på väntelista för transplantation och när de ringde, tidigt en måndagsmorgon för fyra år sedan, från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg var han mer än redo. 
– Jag var inte ett dugg nervös. Det fanns inget annat alternativ än en transplantation. Jag gick igenom kort och koder med pojken min ifall jag inte skulle vakna upp mer. Han var jätteorolig, men inte jag, minns Håkan. 
Allt gick mycket bra och Håkan märkte av en förbättring nästan omedelbart efter operationen. 
– Jag kunde ju andas. Och när jag kom hem igen var det också lättare att gå upp för trapporna.
I dagsläget är det bara högt blodtryck som påverkar 66-åringen negativt. 
– Och sen kanske jag måste träna lite för att få bättre kondis, säger han. 
Den allra första hjärttransplantationen på en människa genomfördes i december 1967 i Kapstaden. Patienten överlevde i 18 dagar efter operationen. I dag är metoderna för hjärttransplantationer betydligt bättre och ettårsöverlevnaden hos patienter som blir hjärttransplanterade i Sverige är cirka 95 procent och tioårsöverlevnaden omkring 70 procent.

Håkan fick rådet av läkare att avstå från att eftersöka vem hans donator var och att inte ta kontakt med den personens anhöriga. Det har han heller inte gjort, trots att han känt ett behov av att tacka.
Cecilia Reinikainen Diamant är regionalt donationsansvarig sjuksköterska på NUS och enligt henne sker ett uppsving av antal registreringar i donationsregistret i samband med donationsveckan.   
– Sedan är ju förhoppningen att människor ska prata om det med sin familj och det är en sak vi inte kan mäta – vad som sker i samtal. 
– Det underlättar väldigt för oss inom sjukvården om vi känner till vad den avlidne hade för tankar om det här, säger hon. 
Det är framför allt ett ställningstagande som man vill uppmuntra till.
– I slutändan ett personigt beslut. Det ska kännas bra för varje individ och från sjukvårdens sida respekterar man de val som görs. Det viktigaste för oss är att man resonerat kring vad man vill och meddelat anhöriga, säger Cecilia Reinikainen Diamant.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.