»Det är alltid speciellt att spela i sin hemstad«

Alla försöker vi hitta vår väg i livet, men få kan berätta om sin personliga resa på ett så underhållande sätt som Olof Wretling.
Nu återvänder han till Umeå med scenföreställningen »Diagnoserna i mitt liv«, en humoristisk uppgörelse kring vad som anses normalt och inte.
– Jag vill ta tillfället i akt och fortsätta prata om någonting som känns viktigt, säger han.


Det är lätt hänt att vi sätter etiketter på varandra, ställer lekmannadiagnoser på vänner och bekanta, eller slänger ur oss en stämpel som riskerar att forma någon annan.
Skådespelaren och författaren Olof Wretling ansågs som sexåring ha »spring i benen« hemma i kvarteret i Umeå. Sedan fortsatte det med bland annat »livlig fantasi«, »damp-unge« och en släng av dyslexi.
De flesta bedömningarna var obetänksamt slängda efter honom av folk i omgivningen.
– Jag använder journaler och diagnoser som en fond för att prata om fel och tillkortakommanden. Jag går igenom saker som jag brottats med i livet och som format mig, berättar han.

Det var när Olof fyllde 40 år som han bestämde sig för att begära ut alla sina journaler och bland alla dessa papper som damp ned hemma hos honom fanns en berättelse. En varm och rolig livsberättelse som för ett par år sedan berörde lyssnarna till Vinter i P1 och livepubliken på Umeå folkets hus. »Diagnoserna i mitt liv« har nu omarbetas till en scenföreställning och tillsammans med Umeåmusikern Jakob Algesten befinner sig nu Olof Wretling ute på en omfattande höstturné. Ett stopp i Aula Nordica blir det den 28 och 29 oktober.
– Det underbaraste som finns är att få komma till sin hemstad. Det är alltid speciellt att spela i Umeå. Jag har ju spelat så mycket här och varit en del av flera sammanhang i stan. Det är många som följt ens yrkesliv hela vägen, berättar Olof.

Vad som anses vara normalt och inte är någonting som vi alla tvingas förhålla oss till, inte bara under uppväxten. Vi lever i ett samhälle där det ständigt pratas om olika bokstavskombinationer, där vi vill sortera in människor och sätta en etikett. Då är det också lätt hänt att en tanklös kommentar flyger iväg och träffar någon rakt i hjärtat.
– Vad som är normalt finns väl inte och det är väl det enda sunda i den här överdiagnostiseringen, att det finns ingen som är normal. Vi ska vara väldigt nöjda över att det är så. Det positiva med diagnoser är att de kan leda till mer förståelse och är människor lyhörda för det så för det med sig något gott.

Olof Wretling, som även är känd från olika tv-produktioner och som en av medlemmarna i Klungan och Mammas nya kille, har blivit framröstad som värd för Vinter i P1 fem gånger. I nysläppta boken »Fem vintrar och en sommar: Diagnoserna i mitt liv« har han samlat alla texterna. Att finna sin väg i livet är ett återkommande tema, men även sorg. Som 21-årig elitsatsande
idrottskille förlorade Olof sin pappa.
– Jag hade liksom trott att sorgen var någonting som jag var klar med och någonting som jag inte behövde jobba med. Jag var i början av livet och skulle bli bäst i världen på tresteg. Sorgen var inte ens i vägen, men helt plötsligt small det till i bakhuvudet och den kom flygande ikapp, berättar han.

Det vore konstigt om sorg och saknad inte formade oss och var någonting som vi får bära med oss hela livet, menar Olof.
– För mig är det otroligt lyxigt att få återvända till sorgen och prata om den. Det är lite själavård varje gång att ägna tid åt den, lite som att åka på spa. Det finns säkert en massa saker som jag inte vårdar i livet, men att få återuppleva det här tillsammans med andra känns bra.
Responsen har varit stor och när Umeå tidning når Olof Wretling över telefon berättar han om ett brev han fått samma morgon.
– Jag fick ett jättefint mejl av en person som verkligen fått ut någonting av det jag berättar om. Någon som kommit vidare i sitt invanda mönster och där min berättelse hjälpt henne. Då blir jag stärkt, då är jag någonting på spåren.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.