Rätt miljö ger aktiva vuxna

Hur skapas en miljö som både fostrar elitidrottare och skapar ett livslångt idrottande för övriga? Det är en fråga som många idrottsföreningar stöter och blöter.
Umeå tidning har träffat tre personer som har olika perspektiv; PG Fahlström, idrottsforskare, Andreas Ågren, ungdomsutvecklare för idrottsföreningar, och Matilda Wirthig, elitinnebandyspelare.


Det är onsdagskväll och IBK Dalen har veckans tredje innebandypass. Intensiteten är hög och i målet står 21-åriga Matilda Wirthig. I dag är hennes mål och dröm att representera Sverige i landslaget, men att det skulle bli just innebandy var inte självklart. Fotboll var sporten som gällde från sex års ålder ända till gymnasiet, även om hon av en slump börjat med innebandy när hon var tio.
– Min barndomskompis var ett år äldre och jag brukade följa med och titta på henne när hon tränade innebandy. Så fick jag stå någon träning då de inte hade någon målvakt. När det blev cup och de saknade målvakt fick jag stå. Jag var ung och orädd och ville prova något nytt. Det gick ganska bra och jag fick frågan om jag ville fortsätta. Så kom jag in i innebandyvärlden.

Hon valde att läsa fotbollsinriktningen på Dragonskolans elitidrottsgymnasium, men under första året ville hon växla över till innebandy.
– De var supersnälla på skolan, jag kunde byta sport och allt kunde rulla på. Det underlättade, hade det inte gått att lösa så smidigt hade det varit ett större motstånd att byta.
För henne har drivkraften varit att utvecklas, oavsett om det har handlat om fotboll eller innebandy. Eftersom hon hela tiden har haft den möjligheten så har idrottandet varit roligt och stimulerande.
– Jag tror att det också har betytt jättemycket att mina föräldrar har ställt upp och bland annat skjutsat till alla matcher. I klubbarna har jag fått vänner, det har blivit som en andra familj. Har det gått tungt på sportsidan har jag ändå alltid haft roligt.
Att hon mötts av förståelse på innebandysidan fast hon valde att prioritera fotboll till en början har också bidragit till att hon kunde vara aktiv i båda sporterna.
– Sedan har jag haft tränare som har haft förståelse för den privata sidan också, de har förstått om man har haft mycket jobb eller skola. Jag har aldrig behövt ursäkta mig utan känt att jag kunnat vara rakt och tydlig. Det är mycket det som gjort att jag stannat kvar i föreningen (IBK Dalen, reds. anm.).

Idrottsforskaren PG Fahlström, som föreläser om betydelsen av en god utvecklingsmiljö inom idrottsföreningar på aktivitetsdagen Change the game på lördag, bekräftar det Matilda Wirtghig säger. Umeå tidning når honom per telefon när han sitter på en buss i Växjö. Han berättar att han i sin forskning har sammanfattat likheter i framgångsrika idrottsmiljöer; klubbar, orter eller länder. Det handlar om ett antal viktiga komponenter: Exempelvis att det i en organisation finns ordning, långsiktighet, en röd tråd och en klok tanke. Närhet till träning kan bidra.
– Det behöver inte vara bästa hallen utan handlar mer om tillgång. Man kanske känner vaktmästaren som kan låsa upp lokalen.
En annan är komponent är att det finns ett socialt perspektiv. Att de aktiva inte främst är idrottsutövare utan individer vars liv även består av en värld utanför idrotten och att det gäller att få ihop allt.
– En annan del är träningsgruppen, att man trivs men också att det finns en öppenhet mellan olika åldrar, man kanske tränar vid samma tillfälle så man ser de bästa i föreningen träna.
Allra viktigast för en god miljö är att det finns kompetenta tränare och ledare.
– De andra punkterna spelar ingen roll om man inte har det. Sedan måste kompetensen finnas i hela gruppen, hela föreningen och inte vara så personkänsligt. Det gäller att alla jobbar efter föreningens långsiktiga plan.

Håller man sig till den långsiktiga planen i stället för att sikta på kortsiktiga mål som att exempelvis vinna flick- eller pojk-SM blir utvecklingsmiljön påverkad positivt, menar PG Fahlström. Han poängterar att endast någon futtig procent av alla aktiva blir elitidrottare.
– Det är svårt att tidigt se vilka som blir bra. Bygger man upp en bra miljö stannar fler unga kvar längre.
När det gäller familjens inverkan på idrottaren så har den betydelse.
– Nästan all forskning visar att man måste ha stöttande föräldrar. Det gäller att välja rätt föräldrar, skämtar han.

I den röda byggnaden, Musköten, sitter Andreas Ågren. Han är ungdomsutvecklare i ett projekt som IBK Dalen, Sandåkerns SK och Umedalens IF driver för att utveckla föreningarnas ungdomsverksamhet. Han berättar att generellt så tar klubbarna i dag ett större aktivt ansvar för att utbilda ledarna med syfte att barnen ska få vistas i en bättre miljö.

EG Andreas Agren 02

Hur tänker ni kring att skapa dessa miljöer?
– Vi försöker vara tydliga med hur vi ser på barn- och ungdomsidrott, vi tar fram information till ledarna, hjälper dem med struktur och träningsmaterial. Sedan handlar utbildningarna mycket om att man ska se människan, inte idrotten främst. Det är den stora skillnaden med utbildningarna i dag jämför med för tio år sedan. Nu är det allsidig träning med rörelserikedom, hur man utvecklar en människa för att att få förutsättningar för olika idrotter.

Vad menar du med allsidig träning?
– Du ges möjlighet att hålla på med annan idrott, lek och fysisk aktivitet som inte bara är den specifika idrotten du håller på med.

Hur ser klubbarna på livslångt idrottande och fostran av blivande elitidrottare?
– Målet är: Så många som möjligt, så länge som möjligt, så bra som möjligt. Vi har nyss börjat jobba så, om tio år får vi se utfallet.

Han berättar att de som vill elitsatsa uppmuntras att satsa brett tidigt, att skjuta upp begränsningar till en sport så sent som möjligt.
– Barn som bygger upp en stor rörelserikedom är mindre främmande att testa nya idrotter som äldre. Vårt syfte är att de ska hålla på med idrott, gärna i föreningsverksamhet.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.