Överlevare: "Ta hand om varandra"

Som fyraåring hamnade Tobias Rawet i gettot som nazisterna skapat i den polska staden Lodz. Några år senare fördes han med sin mamma till koncentrationslägret Ravensbrück.
Förra veckan besökte han Umeå för att berätta om Förintelsen ur sitt perspektiv.


Det är tionde året som Tobias Rawet gästar Prolympiaskolan. Innan föreläsningen berättar han för Umeå tidning att han tror starkt på att bemöta de onda krafterna i samhället med samtal och se till att vi tar hand om alla människor så inte antidemokratiska rörelser får påfyllning.
Tobias Rawet inleder sitt föredrag för niondeklassarna med att visa bilder på sin familj och berättar vilka som dödats av nazisterna under förintelsen. En av dem var Joel, Tobias 5-årige kusin, som fördes bort år 1942.
– Jag minns hur jag hörde en kvinna skrika »De har tagit mitt barn, min Joel« om och om igen på jiddisch.
Vid den tidpunkten hade Tobias hunnit fylla 6 år, familjen hade bott två år i gettot i Lodz, eller Litzmannstadt som nazisterna döpt om staden till. Ingen kom in eller ut, förutom de som transporterades av nazisterna. Totalt passerade omkring 205 000 judar gettot och som mest bodde där 164 000 människor samtidigt.
– Det var svårt i gettot. Målet var att överleva.
Att hans kusin Joel fördes bort var en strategi som nazisterna valt för att göra sig av med de som inte var arbetsföra; alla under tio år, över 65 år och de som var sjuka skulle försvinna.
– I dag vet vi vad som hände. De fördes cirka sju mil till förintelseslägret Chelmno. Där lastades alla över till stora lastbilar. Avgasröret var kopplat till lastutrymmet och det tog 20–30 minuter så var alla döda. Sedan eldade man upp kropparna. Nazisterna ville inte lämna några spår.

Själv klarade Tobias sig genom sin mammas rådighet. Han gömdes, först i en hink i ett utedass och därefter i 1,5 månad ensam på en vind.
– Hur jag klarade det som 6-åring är ett mysterium.
Ett förfalskat dokument gjorde honom fyra år äldre, vilket innebar att han kunde lämna vinden för att arbeta i en av fabrikerna som nazisterna upprättat. Men år 1944 stängs ghettot; inga fler mattransporter kommer, inga fabriker är igång. Då återstår enbart 1 500 människor av de tidigare dryga 200 000.
– Av 60 000 barn var 65 barn kvar. Jag var en av dem som fick chansen till ett fortsatt liv.
Till slut fördes Tobias med sin mamma till Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor. Transporten i en överfylld tågvagn var olidlig och många dog. När de anlände och portarna till lägret öppnades möttes de av en horribel syn.
– Det var ett berg av kvinnolik.
Tack vare hans mammas försorg överlevde de umbäranden i lägret, konstaterar han. När den röda armen, ryssarna, i slutet på april 1945 öppnade grindarna på lägret och berättade att de var fria så var de i sådant skick att de först varken vågade eller kunde röra sig.
De fick reda på att det fanns ett läger för män i närheten och mot alla odds kunde de hitta Tobias pappa där. De återvände till Lodz. Kommande år ägnades stor möda åt att försöka ta reda på vad som hänt försvunna familjemedlemmar. Familjen tog sig så småningom från Polen till Sverige.
– Jag var säker på att jag kommit till paradiset; fri skola, fria böcker, man fick lunch.

Tobias berättade inte för någon om det han varit med om. Inte förrän han var 56 år och på nyheterna fick se och höra hur en fransk professor förnekade Förintelsen och menade att det var ett judiskt påhitt.
– Då förstod jag att om jag och andra överlevare teg skulle förnekarna få rätt till slut.
Han gick i förtidspension och har sedan dess ägnat sin fritid att åka runt och berätta om vad som kan hända om antidemokratiska krafter får fäste. I dag är han 81 år och budskapet till eleverna är tydligt.
– Sänk ej era blickar, öppna era ögon. Arbeta för jämlikhet och tolerans och mot rasism och orättvisor. Var rädda om varandra.
Niondeklassarna Rebecca Gabriel, Jenny Ågren Nordlund och Lucas Näsström tycker att det är viktigt och intressant att få höra hur det var under Förintelsen från någon som varit med om den.
– Vi kommer kunna berätta för våra framtida barn och kompisar om det här, säger Rebecca.
– Vi rekommenderar att fler lyssnar på hans berättelse. Viktigast är att ta hand om varandra, inte dela upp människor baserat på vilken läggning, hudfärg eller tro man har. Alla är lika mycket värda, säger Lucas.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.