Efter flera år anmälde Johanna våldtäktsmannen

För fem år sedan, när Johanna Wikberg var 19 år, våldtogs hon av en man hon känner. I rädsla för att riva upp relationer förträngde hon det inträffade och det skulle dröja mer än fyra år innan hon polisanmälde.
– Nu har jag släppt skulden för vad som har hänt, det är en slags skam, som verkar uppstå hos tjejer som utsatts. Jag vill att samhället ska fila bort det. Det här är så brutalt tungt att ta sig igenom​.

Det var ungefär ett halvår efter att Johanna gick ut gymnasiet som hon var på fest, drack för mycket och däckade. När hon vaknade upptäckte hon hur en man hon känner våldtar henne.
– När jag vaknade till och upptäckte vad som hände knuffade jag bort honom, reste mig upp och gick därifrån. När jag lämnade rummet hade det där inte hänt.
Händelsen var för osannolik och surrealistisk för att Johanna skulle kunna tillåta sig inse att det var sant. Hon berättade inte om det för någon och fortsatte att umgås i samma krets som förövaren.
– Han hade ju inte gjort något fel, jag kunde inte vara arg på honom för det hade inte hänt. Men efteråt försökte jag ändå se till att inte hamna i situationer där jag skulle bli ensam med honom.

I våras polisanmälde hon våldtäkten. Det som fick henne att göra det var att en bekant till henne också blivit våldtagen.
– Jag berättade för henne att det hänt mig för fyra och ett halvt år sedan.
Johanna följde sin bekanta till polisen där de båda gjorde polisanmälan.
– Det är svårt att förklara situationen, när man valt att anmäla, det är så otroligt utmattande. Det är en situation man inte har kontroll över, men polisen skötte det otroligt bra.
Johanna beskriver själva rättsprocessen som lång och tuff mentalt, men att det var en enorm lättnad för henne.
– Det låter klyschigt, men det var en sten som lyfte från mina axlar. Som en osynlig ryggsäck som jag kunde plocka fram och visa upp. Till slut borde jag kunna kasta bort den.
Hon är glad över att hon har valt att berätta om det.
– Jag var rädd att min självbild skulle förändras, att folk i min omgivning skulle ändra den bild de har av mig och se mig som ett offer. Jag var rädd att det han har gjort mot mig skulle förstöra vem jag är, vilket är en ganska stark, självständig och självsäker person. Att han skulle göra en rejäl bula på det om omgivningen visste, men nu när jag berättar inser jag att det är raka motsatsen som inträffar.
Hennes blick är stadig när hon med lugn röst fortsätter berätta:
– Det var inte okej det han gjorde mot mig. Jag är mer trygg i mig själv nu eftersom jag kan säga att det var fel i stället för att intala mig att ingenting har hänt. Insikten i skillnaden är det viktigaste tror jag. Den måste man få med sig när man går igenom sådant här: Oavsett om någon tafsar en på rumpan på krogen eller om det är värre – av den här graden.

Efter polisanmälan ringde hon till sin mamma för att berätta.
– Jag sa sätt dig ner, sedan berättade jag ganska kortfattat. Mamma svarade »ge mig 15–20 minuter för att samla mig, sedan kommer jag«.
Sedan kom beskedet: Förundersökningen lades ner i brist på bevis.
– Det var först och främst en stor besvikelse, även om jag hela vägen fått höra att utsikterna var väldigt låga. Det var ingen överraskning att det las ner, men det är så jäkla hårt och kallt.

Av åklagaren fick hon höra att det inte gick att väcka åtal, men att hen efter att ha läst igenom förhören förstod att Johanna utsatts för något olagligt.
– I dag känner jag ännu större frustration över det: Åklagaren menade att något olagligt hänt mig, men att det inte höll för att väcka åtal. Någonstans håller inte rättssystemet. När är bevisningen nog för att det ska räcka till att fälla någon för våldtäkt?
I november förra året lyssnade Johanna på författaren Katarina Wennstam, som bland annat skrivit »Flickan och skulden« och »En riktigt våldtäktsman«, när hon föreläste på campus. Känslan av frustration fick ny fart.
– Man söker en förklaring till tjejens beteende hela tiden. Det är hans handlingar som är ett brott som man ska bevisa, men man gör det via tjejens beteende. Det blir så himla fel.
Anledningen till att Johanna har valt att berätta öppet om vad hon har varit med om är för att hon dels vill släppa skulden och skammen hon känt, dels att vara med och förändra synen på sexuella övergrepp.
– Förra sommaren handlade om våldtäkter, jag tror att fler vågar anmäla. Fler vet vad som är okej och inte okej. Många gånger handlar det om miljöer där man inte känner förövaren. Det skulle vara intressant att se om det skett en förändring i antal anmälningar där övergreppen skett i nära relationer.
Sedan Johanna berättade för sin omgivning har en bekant berättat att samma sak hände henne.
– Det är viktigt att lyfta det här. I och med att jag har valt att berätta ska jag kunna prata om det. Jag vill att alla ska kunna känna så.
Öppenhet, kunskap och att placera ansvaret där det hör hemma – på förövaren – menar Johanna är verktyg som kan hjälpa samhället att fila bort skuldkänslan som uppstår hos tjejer som blir utsatta.
– Bilden av hur det går till är helt skev. Exempelvis behöver våld inte ens förekomma. Bilden som är planterad hos oss alla, den okända killen som överfaller och våldtar utomhus, är för ensidig. Jag har också haft den bilden. Den måste förändras och bli mer sanningsenlig för att vi ska kunna få till en förändring.
Elisabeth Glaas
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.