Svårare att upptäcka flickors autism

För två år sedan fick Jenny Nordhalls dotter diagnosen autism. Att få rätt hjälp i skolan har varit en kamp, men efter drygt ett halvår med mer anpassat stöd har nu livet blivit lättare.
– Det är som dag och natt, säger Jenny, som tillsammans med barn- och ungdomspsykiatrikern Anna-Rosa Perris börjat föreläsa i Västerbotten för att öka kunskapen om barn med autism och ADHD.
De vill också uppmärksamma flickor i behov av stöd.


I en ny rapport från Barnombudsmannen betonas att åtgärder måste sättas in för att upptäcka och stödja flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Forskning har visat att flickor med stödbehov riskerar att bli osynliga i skolan.
– De här flickorna är ofta tysta och observerande. De ställer inte till med några bekymmer och uttrycker inte heller vad de vill, känner eller behöver, berättar Anna-Rosa Perris, som sedan 1997 bland annat jobbat med att utreda barn med den här typen av funktionsnedsättning.

Hon förklarar att pojkars svårigheter kan vara betydligt lättare att uppmärksamma då deras symptom ofta är mer tydliga och typiska.
– Flickor med autism kan stå med bland jämnåriga när andra pratar, men de säger ingenting. Det handlar om ett passivt aktivt deltagande och det är det som gör att de lätt blir osynliga, säger Anna-Rosa Perris och får medhåll av föräldern Jenny Nordhall.
– De maskerar ofta sitt eget handikapp genom att vara fasad-glada och tysta, att vara ett med tapeten. De behöver verkligen folk omkring sig som förstår hur de fungerar, påpekar hon.

Jenny insåg tidigt att hennes dotter fungerade på ett speciellt sätt.
– Jag förstod att hon såg världen med helt andra ögon, men när jag sökte svar fick jag oftast höra att barn är olika, berättar Jenny, som upplevt att hon fått kämpa väldigt hårt för att dotterns problem skulle tas på allvar.
Först när dottern kom upp på mellanstadiet och det uppstod kunskapsmässiga svårigheter började man reagera från skolans håll, menar hon.
Tack vare en extra resurs och en mer anpassad miljö i skolan har nu mycket blivit bättre, inte bara för dottern utan för hela familjen.

Jenny Nordhall och Anna-Rosa Perris har valt att samarbeta för att öka kunskapen och förståelsen kring barn med autism och ADHD och satsar därför på att föreläsa bland annat för olika enheter inom vården och på förskolor och skolor.
– Kunskap om att de här diagnosgrupperna existerar finns, men det är hur man kan göra för att tillgodose behoven som brister. I många skolor läggs ett stort ansvar på barnet, att barnet ska kunna anpassa sig till en icke ändamålsenlig miljö. När barnet inte klarar av det ökar risken för att problemet läggs på barnet, att det är barnet som ska justeras i en miljö som inte är ändamålsenlig istället för att anpassa miljön, säger Anna-Rosa.
– Den största utmaningen är att ta på sig de glasögon som behövs för att kunna se och förstå världen på samma sätt som de här barnen, säger Jenny.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


FORSKAREN: VI MÅSTE LÄRA OSS HUR TJEJER UTTRYCKER DEN HÄR TYPEN AV SVÅRIGHETER

– Nästan alla neuropsykiatriska diagnoser bygger på pojkar som norm. Därför är det inte så konstigt att man inte ser flickorna. De kan utrycka symptomen på helt andra sätt, säger Anneli Nielsen, lektor i specialpedagogik vid Umeå universitet, som forskat om flickor i utanförskap.

Enligt Anneli Nielsen finns det stor skillnad i hur skolan ser på pojkars respektive flickors problem. Hon berättar att det finns forskning som visat att pojkarnas problem beskrivs som koncentrationssvårigheter, eller läs- och skrivproblem medan flickor beskrivs utifrån sina egenskaper. Detta leder till att hjälpinsatserna skiljer sig åt, då pojkar får hjälp att prestera bättre och flickor får exempelvis kuratorsstöd för att höja sitt självförtroende.

De unga kvinnor som Anneli Nielsen träffat i samband med sin studie berättade att de upplevt sig som osynliga i skolmiljön.
– Ingen uppmärksammade dem och deras behov. En tolkning kan vara att skolans bild av verkligheten är att flickorna är vinnarna, medan det är pojkarna som har problem, säger hon.
Får man en diagnos sent, vilket ofta är fallet hos flickor, så ökar risken att utveckla depression, självskadebeteende eller anorexi.

För att uppmärksamma de så kallade osynliga flickorna med stödbehov tidigt krävs kunskap, menar Nielsen.
– Vi måste lära oss hur tjejer uttrycker den här typen av svårigheter. Det krävs kunskap hos lärare om att både tjejer och killar kan uttrycka sig annorlunda och en förståelse att man är färgad av stereotypa föreställningar om pojkar och flickor.
Färre elever i klassrummet är också något som Nielsen förespråkar.
– Det går inte att ha 30-klasser och tro att man kan se alla barn i gruppen. Speciellt elever som är tysta och har det svårt. De försvinner i den här jättegruppen av barn.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.