"Jag har ingen medicin – jag har friidrotten

Nominerad till Årets reportage i tävlingen Årets Gratistidning 2016.

Publicerades i Umeå tidning 11 februari, 2015
Som 50-åring fick Sune Persson lust att testa på stavhopp. I sommar fyller han 70 år och visar fortfarande prov på sin spänst.

– Det är klart att om man började när man var 20 hade jag kunnat ha bättre resultat, men på ett sätt var det här bättre, säger Sune om att finna kärleken till idrotten senare i livet.

Sune Persson fyller kinderna med luft och sätter sedan fart mot ribban i hög fart. Staven sänks längs ansatsen och sätts ner i gropen innan Sune seglar över ribban. Ur ett åskådarperspektiv är det lätt att tro att den 69-årige Sune tränat stavhopp sedan barnsben. Faktum är att han började med det först vid 50.
– Jag var på veteran-SM och såg kompisen min hoppa och då tänkte jag att "det där borde inte vara så märkvärdigt", jag är ju ganska vig. Så jag testade, berättar Sune om hur han fick idén att börja med den högtflygande sporten.
Träningen kom till Sune rätt sent i livet. Det var först när hans barn började med skidåkning som han bestämde sig för att sluta röka och istället börja röra på sig. Då var han 40 år. I början räckte flåset knappt till att ta sig runt det tre kilometer långa elljusspåret i Holmsund och när Sune förkunnade för de andra löparna i Sandvikens IK att han skulle hänga med de nästa gång de skulle springa ett maraton möttes han av skratt. Bara några år senare sprang han i New York marathon på under fyra timmar.
– Jag tog det i min takt, konstaterar Rune. Många som börjar träna springer alldeles för fort och tycker det blir för jobbigt. Man ska börja jogga och gå kortare sträckor för att sedan utöka. Till slut klarar man av att springa 3-4 kilometer och sedan är man igång.
Nu har Sune åtta maratonlopp i bagaget. Sedan 25 år tillbaka är han även en flitig tävlare i friidrottens veteranmästerskap. Där har han testat på i princip varje gren och det var alltså under ett veteran-SM som han upptäckte stavhoppningen. Han är självlärd i stavhopp och säger sig aldrig ha varit rädd för att trycka sig upp över ribban.
– Man får aldrig tveka, tvekar man så går det inte. Jag tittar aldrig på ribban.
Fastän stavhopp kan te sig en smula livsfarligt har han varit relativt förskonad från skador, frånsett muskelbristningar. Under en tävling gick det dock illa.
– Jag var på veteran-SM och när jag skulle hoppa var det några som satt här, berättar Sune och pekar på platsen vid sidan av gropen. De hann inte flytta sig från banan när jag skulle hoppa så jag fick för lite fart i ansatsen och jag landade med foten snett. Jag kände att något var fel och när jag tittade ner stod foten 90 grader åt sidan. Jag bröt tillbaka foten i rätt läge och fick den sedan lindad, men det här hände på en gång i tävlingen så jag kunde inte vara med sen.
Lyckligtvis slutade historien väl, även om Sune var tvungen att bryta tävlingen. När han väl uppsökte vård konstaterades det att inget var brutet och efter tre månader var han så gott som återställd. I dag känner han inte av skadan alls.
Sunes personbästa i stavhopp är 2,80 meter. Långt ifrån världsrekordshöjderna, men tillräckligt högt för att skörda medaljer i de flesta mästerskapen Sune ställer upp i. Hur många medaljer han tagit i just stavhopp minns inte Sune, men däremot är han på det klara med att han tagit 33 medaljer totalt i alla grenar på veteran-SM. Första helgen i mars är det dags för nästa tävling i Borås.
– Jag är glad åt det jag får, men det skulle vara skoj om jag fick guld på 800 meter, säger Sune om sitt mål vid årets veteran-SM.
Sune må låta anspråkslös, men han medger sen att han är en tävlingsmänniska i stor utsträckning.
– Jag ger allt på tävlingar.
Förutom tävlingarna är Sunes motivation till att träna den gemenskap som finns bland utövarna. Tre gånger i veckan löptränar han tillsammans med "ett gäng gubbar" i Sandviks IK. Efter att de sprungit sträckor på allt från 10 till 21 kilometer bastar de och fikar tillsammans.
– Vi är ett bra gäng, konstaterar Sune glatt.
Fastän han inte är unik med att hålla igång på äldre dagar märks det att Sunes intresse röner uppmärksamhet. När Umeå tidning träffar honom i friidrottshallen på Nolia tittar ett gäng killar förundrat på när han kastar sig över stavhoppsribban. Kanske gör hans grannar detsamma när han kastar spjut hemma på gräsmattan under somrarna.
– En del kollar väl, men här på Nolia känner jag en del som tränar och de bryr sig inte så mycket.
Enligt Sune reagerade hans familj inte heller nämnvärt när han berättade att han skulle börja med stavhopp.
– De sa väl inte så mycket mer än att jag skulle ta det försiktigt.
Med tanke på spänst och snabbhet Sune har i dag, med bara några månader kvar till sin 70-årsdag, är det möjligt att han skulle kunnat tillhöra eliten om han började träna som ung. Ändå känner han ingen ånger över att han inte började med idrotten tidigare i livet.
– Det är klart att jag hade kunnat ha bättre resultat, men å andra sidan kunde jag ha skadat mig och varit tvungen att sluta vid 35. Nu blir spannet längre, så på ett sätt har det här varit bättre. De som hållit på länge blir sämre och sämre med åren, för mig är det tvärtom.
Sune siktar på att tävla i friidrott minst fem år till – men håller han sig pigg och fräsch längre ser han inte åldern som något hinder.
– Förra året tog jag med mig en gubbe till veteran-SM som är 86 år och har varit löpare hela livet. Han skulle ställa upp i 5 000 meter och 10 000 meter, men när han började vingla efter att ha sprungit 5 000 meter stoppade jag honom från att springa 10 000 meter. Han fick springa 1 500 meter istället. De var två stycken som ställde upp i den grenen i hans klass och han fick med sig två guld hem.
Som läget ser ut nu för Sune Persson kan han mycket väl också fortsätta bärga hem medaljer om 16 år, då han än så länge aldrig behöver springa till doktorn och till skillnad från många av sina jämnåriga bekanta inte har något behov av några läkemedel.
– Jag har ingen medicin. Jag har friidrotten.
Anna Bergman
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.