Ögongodis där mycket känns igen

Recensioner på biofilmerna "Hitta Doris" och "Florence Foster Jenkins" som har premiär under fredagen.



Bio
Hitta Doris
Regi: Andrew Stanton, Angus MacLane
Rösterna: Ellen DeGeneres, Albert Brooks, Ed O'Neill m fl.
Betygsfglar3

13 år har gått sedan Pixars dundersuccé "Hitta Nemo" tog världen med storm. Den kanske mest älskade fisken i filmen var den charmiga men ack så glömska Doris. När det nu blev dags för en uppföljare var nog valet självklart att fokus skulle ligga på henne.

"Hitta Doris" utspelar sig ett år efter första filmens äventyr och väl tillbaka på revet börjar Doris få tillbaka små minnesfragment av hennes familj. Med Nemo och Marvin som hjälp ger sig Doris av mot andra sidan havet, vilket är var hennes enda ledtråd pekar, för att hitta dem. Men resan tar dem till ett marinlivsinstitut och sökandet försvåras ytterligare av att Doris blir fångad och satt i karantän.

Animeringen i "Hitta Doris" är makalös. Färgsprakande och uppfinningsrik. Tyvärr så stämmer det sistnämnda inte in på själva storyn. Även om det rör sig om nya miljöer och nya situationer så känns mycket igen. Dramaturgin är i mångt och mycket densamma som i föregångaren och skämt återanvänds flitigt vilket gör att skratten för 13 år sedan nu är utbytta mot mindre leenden. Allt är bara för välbekant. Vilket även gör att man heller aldrig blir så gripen som det är tänkt att man ska bli av Doris desperata längtan efter sin familj. Birollerna är även lite mindre roliga och tramsnivån är högre. Men invändningarna till trots så blir det aldrig dåligt. Det är som att någon har gjort en hyfsad cover på din favoritlåt. Det är inte i närheten lika bra som originalet men du lyssnar ändå eftersom att det fortfarande är en bra låt.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.


Bio
Florence Foster Jenkins
Regi: Stephen Frears
I rollerna: Meryl Streep, Rebecca Ferguson, Hugh Grant mfl.
Betygsfglar3

Att Meryl Streep har sångröst är något som gått att notera här och där genom åren. För den som kan sjunga på riktigt brukar falsksång vara nästan svårt, men i Stephen Frears (Philomina, The queen) nya film bemästrar Streep även detta konststycke med bravur. Här porträtterar hon nämligen Florence Foster Jenkins, en tondöv och förmögen socitetsdam som under 1940-talet envisades med en karriär som sopran, klädd i halvgalna kreationer.

Det är en synnerligen märklig värld vi bjuds in i, där denna musikälskande kvinna tillåts leva i en bubbla av bristande självinsikt och kontakt med verkligheten. Hugh Grant är fantastisk i rollen som Florence Foster Jenkins omhuldande äkta man St Clair, som kämpar hårt med att upprätthålla fantasin kring hennes talang. Han mutar recensenter och ser till så att bara ”sanna musikälskare” tillåts besöka hennes intima konserter. Tack vare pengar och kontakter lyckas projektet involvera osannolikt många utan att Florence får veta sanningen om sin egen fasliga falsksång.

Filmen är lite lagom underhållande och intressant, småkul här och där, men träffar aldrig på djupet trots att det vilar en sorg över porträttet. Simon Helberg från The big bang theory glänser till i birollen som den ambivalente pianisten, men sammanfattningsvis är det en filmupplevelse som aldrig på allvar griper tag. Sångerskan från New York förblir en gåta trots detta försök att närma sig henne.
Sara Lundvall
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

florencefosterjenkins