Behöver ett topplag en spelare – ring mig

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 22.

Cupen på Brännbollsyran har precis som kvällsfestivalen blivit ett monster. Brännbollen har visserligen länge varit att räkna med men det känns som att nivån har höjts avsevärt de senaste åren. Nu flängde jag runt allt mest och fotade i jobbets tjänst så mitt eget tittande begränsades till kortare intervaller. Men som jag imponerades. Jag, som alltid på oskönt hybrismanér har hävdat att jag skulle göra bra ifrån mig om jag själv skulle ställa upp, fick ta ett steg tillbaka.

Min egen erfarenhet när det kommer till brännboll är helt och hållet hämtad från gympalektionerna alternativt någon slirig fest från ungdomen. "Hur stor skillnad kan det egentligen vara?", har jag alltid tänkt. Väldigt stor, visar det sig. När jag stod där som åskådare i helgen kunde jag på stående fot identifiera ett antal av brister i mitt hypotetiska deltagande. Jag har hyfsade händer, så lyror skulle jag nog ta en del. Vissa av dem spektakulära (helt och hållet försvinner aldrig storhetsvansinnet). Men mina kast är varken långa eller välriktade. En källa för irritation bland mina hypotetiska lagkamrater har vi där. Mina slag skulle bli direkt lidande av att mina nerver skulle trasas sönder under den där första promenaden fram till plattan, så de skulle inte heller vara att räkna med. Men mitt största problem skulle vara löpningen. Den aspekten av mitt spel skulle få mig lynchad av mina lagkamrater till ljudet av burop från publiken. Det är inte det att jag är långsam. Jag har hyfsat tempo kvar i kroppen. Men jag är inte närmelsevis så snabb i praktiken som jag är i mitt huvud. I mitt huvud kommer jag för evigt att vara samma sprinter som jag var när jag var i sena tonåren. Jag skulle med andra ord bli bränd. Varje gång mitt lag skulle svinga slagträet. Det sitter som i ryggmärgen att sticka iväg direkt svingen inleds (vi lägger till tjuvstart) och innan jag vet någonting om träffen, eller om det ens blir någon träff. Och skulle jag regelrätt lyckas ta mig till första konen skulle jag mest troligt bara fortsätta. Jag skulle gå för guld eller ingenting alls. Oavsett om det är jag själv eller någon lagkamrat som slår. Jag utesluter inte att jag hade gett mig av på en Forrest Gump-löpning även när motståndarna skulle slå. Och just det, jag skulle bli svinförbannad vid varje misslyckande. "Hela världen är emot mig och någon måste stå till svars"-förbannad.

Ja, som ni märker. Jag fick lov att ta ett steg tillbaka. Brännbollscupen är på en annan nivå. Jag förstår verkligen det nu. Nästa år kommer jag att lugnt stå bredvid, utan några fantasier, och bara njuta av spelet. Mest troligt. Såvida inget topplag behöver en extra spelare. Då är jag med. Ring mig.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.