Är det verkligen värt hängskallen?

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 21.

Alla vi sportintresserade har ett favoritlag eller en spelare som vi följer lite extra. Det är en regel så gott som utan undantag. Hur vi får dessa favoritlag kan bero på en hel drös av faktorer. Vi kan stödja det lokala laget i den sporten där just min stad har haft framgång, man kan ha ärvt kärleken till laget av någon släkting eller helt enkelt bara omfamnat något som man fastnat för någon gång i livet. Men en sak är säker, en riktigt passionerad supporter släpper aldrig färgerna, byter aldrig lag eller slutar aldrig att drömma om framgång. När jag växte upp var valet enkelt. Mitt idrottsintresse föddes i början av 90-talet och kom helt och hållet från min morfar. Morfars favoritlag var Liverpool. Det fanns då ingen tvekan om att det även skulle bli mitt. Jag ville göra allt som morfar gjorde, han var ju min stora idol och det blev vår gemensamma nämnare. Att älska ett lag tillsammans och göra det gränslöst, passionerat och med ett konstant lidande.

Nu är jag vuxen och morfar finns bara kvar i mitt minne och i den tatuering som symboliserar min kärlek till honom som jag bär på min vänstra handled. När jag i förra veckan bänkade mig med vänner för att se Liverpool spela final i Europa League kom lidandet tillbaka. Liverpool förlorade, som de så ofta gör, och min dag och vecka var förstörd. När jag ringde min sambo efter matchen så sa hon de förbjudna orden: "Är det värt det?" Är det värt att få sin dag förstörd, att inte kunna sova av frustration och gå med hängskalle i flera dagar. Ska man betala priset att må så dåligt och hålla på ett lag som numera så sällan ger mig glädje och som så ofta genomsyrat mitt liv med lidande. Summerar jag mina känslor kopplat till Liverpool under mitt liv så har de gett mig så mycket mer lidande än eufori och glädje. Varför utsätter vi oss för det?

Det är något som är så svårt att förklara. Men när allt kommer till kritan så handlar det om en gränslös kärlek, en känsla att känna sig som en del av något större än en själv och för 90 minuter glömma tid och rum, släppa hämningar, begränsningar i känsloyttringar och kontakt med omvärlden. I förra veckan ställde jag mig för första gången frågan på allvar. Är det värt det? Ja, det är det. Varje dag i veckan, alla sekunder av dagen, varje minut i livet.
Lars Lindberg
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.