Någon borde forska på idrottsgrinet

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 20.

Jag vet inte vad det är. Men tårarna hos idrottsstjärnor blir ofta även mina tårar. Så har det alltid varit. Ute i verkligheten, not so much. Bröllop, barnafödslar, kärleksförklaringar och så vidare har sällan effekt. Jag minns när min syster var gravid med sitt första barn och hur familjen under en 50-årsfest brast ut i tårar tillsammans över hur fint det var. Hela familjen, utom en. Sur-Danne som moonwalkade undan situationen lite snyggt. Obekväm. Men ge mig en idrottare som hyllas och då jävlar svettas ögonen.

Få har nog undgått hyllningen Zlatan Ibrahimovic fick motta när han i helgen gjorde sin sista match för Paris Saint-Germain. Men låt oss tala om den. Domaren avbröt alltså spelet i matchens 10:e minut för en minuts stående ovation och applåder (Zlatan bar nummer 10), Eiffeltornet tändes upp i hans ära, den svenska nationalsången spelades och efter att han i matchen slutskede slagit målrekord med sitt andra mål för matchen sprang hans söner in på planen med tröjor där det stod "King" och "Legend" på ryggarna. Zlatan tårades – Danne tårades. Men det var inte bara där det hyllades. Mitt favoritlag Arsenal spelade även de sin sista match för säsongen i helgen och tre, eller framförallt två spelare tackades av. En av dem, Mikel Arteta, fick även spela under slutminuterna och kröna insatsen med ett mål. Efter matchen blev han rörd till tårar – Danne blev rörd till tårar. Och det ska sägas att denna Mikel Arteta har jag mer eller mindre avskytt och svurit mig hes över de sista två åren. Men det spelar tydligen ingen roll. Det är ett fenomen. Det rann ju för fan tårar under Karolina Højsgaards hyllningsfilm i årets Mästarnas Mästare och jag visste inte ens vem kvinnan var!

Nu ska det sägas att det finns fler saker som lyckas vrida på kranarna. Djur, gamla människor som gråter och personer med handikapp som vinner i livets spel. Alla effektiva. Men det här med idrottsgrinet sticker ändå ut. Jag gråter inte för äckel-spindlarna eller annan ohyra som myror och mygg. Men dra ihop en hyllningsvideo på supersvinet Lance Armstrong som jag avskyr och min läpp skulle darra. Det är som sagt ett fenomen det här idrottsflännandet, för jag vet att jag inte är ensam om det. Vad handlar det om? Vi har ju ett framstående universitet i den här staden, någon borde väl forska i ämnet? Jag vet nämligen att det har forskats på hur sälar utanför Sydafrika sextrakasserar kungspingviner och ifall hundar har bajskompass. Inte i Umeå kanske, men det har forskats på det. Med det i åtanke kan ju knappast idrottsgrin vara uteslutet? När resultatet är inne, holla at me.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.