Masterlords har töat fram efter vintern

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 18.

Nu börjar det närma sig den där tiden på året. Tiden då gamla och otränade senor spricker som torra gummiband. Tiden för muskelbristningar, stukade fötter och brinnande hjärtan. Tiden när gamla vilande idrottsegon släpps ut på grönbete. Jag talar såklart om Korpenfotbollen. Serierna är lottade och spelschemat spikat. Masterlords, assemble!

Jag ska inte ljuga. Jag är lite besviken på er. Var höll ni hus förra säsongen? Jag såg inga flaggor, hörde inga hejarramsor och ingen supportersida har jag hittat på nätet. Inte en enda autograf fick vi skriva. Inte en enda! Jag vill inte var sådan men vi förlorade division 5-finalen av en anledning och inte var det på grund av oss själva. Men allt det där är glömt nu. En ny säsong väntar runt hörnet och vi har i skön hybrisanda steppat upp en division i år. Jajamensan, division 4 kommer aldrig mer bli sig likt. Den 18 maj smäller det på Minervas sju-mannaplan. Premiär.

Om du är en ny läsare så förstår jag att det kan vara svårt att förstå vad jag maler på om. Det här handlar alltså om Masterlords. Mitt Korpenlag i fotboll som är lever upp till alla förväntningar som namnet ger. Vi består av, förutom undertecknad, en hardcore-gitarrist, en före detta målkung med Superettan-meriter, en E-sportslegend, en filmare (videokamera-sorten), ett brödrapar från Malå, en lärare med läskigt små fötter och en ettrig iller med landets sämsta tv-spelshumör. Brokig skara, va? Som hämtat ur drömfabriken i Hollywood, va? "Ingen trodde på dem. De var som en mardrömsversion av "Trasdockorna". Men mot alla odds skapade de idrottshistoria." Kaablam! Gåshud. Läs om det med mörk och dramatiskt röst om du inte fastnade på kroken första gången.

Nu kan det verka som att jag tar i lite. Det gör jag också. Jag kände själv att det blev för mycket när jag gav oss en tag line. Men det är bara för att jag bryr mig. Jag tycker på riktigt att Korpfotboll är så roligt och att Korpen överlag fyller en viktig funktion i samhället. Så pass att jag tillåter mig själv att spåra ut lite. Tycker inte ni också det? Det kan ju faktiskt vara så att man tycker det men ändå inte vill delta, men då tycker jag att man kan dyka upp ändå. Titta på. Supporta. Varför inte klockan 19.00 den 18 maj på Minervas sju-mannaplan? Vi klär oss i svart och vitt. Men helt seriöst, försök att hålla förväntningarna nere.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.