Alla kan ha en Kalle

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 14.

Många är vi som har fått brallorna charmade av oss sedan Kalle Zackari Wahlström klev in i tv-rutan. Först med "Svett & Etikett" och sedan med "Träna med Kalle". Träningsprofiler finns det många av men ingen som Kalle. Som han själv säger, han är egentligen bara en glad amatör men han är världsbäst på att tycka att träning är kul. Hans pepp och glädje smittar värre än herpes och gäspningar, till den grad att till och med jag har införskaffat mig kettlebells som jag kommer allt närmare att börja använda. Närsomhelst nu.

Med sitt nya program "Gympaläraren", som just nu går varmt på SVT, har dock Kalle avancerat från dödscharmig motivationsmaskin till regelrätt geni. För er som har missat programmet så handlar det om att Kalle vill att skolungdomar ska börja röra på sig mer. Han besöker sin gamla högskola för att peppa eleverna till förändring. En uppgift som visar sig vara allt annat än enkel. Många skolkar, än fler mår dåligt och ett test visar att utvalda elever är mindre aktiva än fetmapatienter. Ungdomarna bryr sig inte och lärarna är överarbetade och/eller har gett upp frågan för länge sedan. Men istället för att bli uppgiven börjar Kalle agera, han ser det akuta i situationen och struntar i om det sticker i ögonen på lärare, rektorer eller förståsigpåare. Förändring måste ske. Och det är i hur han går tillväga som genialiteten kommer in.

Istället för att slå knut på tankeknölarna, hitta nyskapande metoder eller vandra långt utanför boxen så använder han sig av sunt förnuft. Han är smart nog att se de enkla lösningarna, att förstå att det handlar om att skapa möjligheter för ungdomarna att instinktivt aktivera sig. Han skaffar fram lånekläder för de som inte har egna att idrotta i, han placerar pingisbord och dansspel i lokalen som tidigare använts till stillasittande mobilsurf, han gör någonting åt skolgården vars möjligheter till aktivitet är icke existerande och så vidare. Och det fungerar. Framförallt så bryr han sig. Han pratar med eleverna, han engagerar sig. Han sätter sig ner med ungdomarna med svårigheter, identifierar problemet och agerar. Det är inte lätt, ibland blir det fel men då försöker han igen. Han slutar aldrig försöka. Han förstår vikten av att nästa generation inte ska få benskörhet och diabetes i 20-årsåldern. Men gör vi inte alla det? Det finns varken tid eller pengar för att göra det som Kalle gör säger man. Bullshit säger jag. Det handlar om att bestämmarna ska prioritera rätt. Till exempel, i stället för att ge eleverna var sin iPad kanske man ska lägga de pengarna på saker som aktiverar ungdomarna fysiskt? Man behöver inte iPads, man behöver röra på sig. "Alla borde ha en Kalle", säger hyllningskören. "Alla KAN ha en Kalle, säger jag. Om man lägger bekvämligheten åt sidan och ger lärarna möjlighet att engagera sig i frågan. För visst vill vi inte sitta och jämföra ålderskrämpor med våra egna barn?
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.