Jag har blivit gymmets udda fågel

Sportkrönika i Umeå tidning vecka 10.

I alla gym finns det en udda fågel. Ni vet, den där som underhåller, som beter sig konstigt och som man pratar om sådär lite i smyg. Den vanligaste varianten är den övertaggade skrikaren. På mitt förra gym huserade mästaren i den kategorin. Han var alltid ensam, påpekade högt och tydligt för sig själv "att nu jävlar gäller det", "kom igen nu för faan" och så vidare. Höjdpunkten var dock när han helt oironiskt skrek "boom shakalaka" så att det ekade i lokalen efter ett avslutat set. Det är fortfarande topp tre det hårdaste jag har skrattat i mitt liv. Men på mitt nya gym har jag ännu inte funnit denna udda fågel. I dag slog det mig dock att det kan vara jag. Jag kan vara den som står för underhållningen.

Jag är ingen skrikare, det är inte det som får mig att stå ut. Jag sköter min hygien, jag är fullt beklädd och under inga omständigheter fotar eller filmar jag mig själv. Gud bevare… Nej, min "grej" är den att mitt löpsteg kan liknas med en ren som lider av en kraftig hälta. Alternativt att jag är karate-full. Klockan halv sju på morgonen. Det finns dock en förklaring till detta löpsteg, det kommer inte naturligt. Min kamp att undvika en tidig död, vilket är mitt enda mål med denna träning, är just precis det. En kamp. Det är psykisk misshandel att stå och nöta på det där löpbandet och mitt enda sätt att genomlida det är att stänga av hjärnan. Jag gör det med hjälp av noga utvald musik. Musik som jag verkligen kan försvinna i, drömma mig bort i och inte sällan föreställa mig att jag själv framför på en scen. Så djupt måste jag gå. Jag måste bli en rockstjärna i tanken för att klara av de där kilometrarna på löpbandet. Jag lyckas allt som oftast väldigt bra med den här tankeförflyttningen men det är även här som problemet med mitt löpsteg kommer in. Jag lyckas för bra. Mina ben rycks med i musiken, börjar trumma och studsa i takt med diverse hardcore- och punkrockband som dånar i öronen på alldeles för hög volym. Kanadensiska punkrockarna White Lung är för stunden boven i dramat. För varje kilometer som går har jag hunnit byta löptakt vid minst sju tillfällen och kommer det ett snyggt break i låten som för tillfället spelas riskerar jag att slå ihjäl mig. Vid ett flertal gånger har jag snubblat till och nästan gjort ett magplask följt av en rejäl skjuts i väggen bakom. "Ett stage dive i tanken är en fraktur i svanken" funderar jag att brodera och hänga upp på löpbandsskärmen.

Jag förstår nu när jag skriver detta att det inte råder några tvivel. Jag är mitt gyms udda fågel. Förbannat. Men vad ska jag göra? Jag har inga andra knep att tillgå för att fixa det här. Jag och framförallt ni andra på gymmet får helt enkelt acceptera att det är på det här viset. Men kommer någon fram och oroligt frågar hur det står till, då kommer jag att ställa till med en scen.
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.