Träning ska vara jobbigt – inte socialt

Sportkrönika i Umeå Tidning vecka 8.

Jag är inte överförtjust i folk. Så där allmänt. Än mindre i träningssammanhang. Det här är ingen nyhet, vare sig för mig för mig eller andra. Men det har blivit värre. Vilket ställer till med problem i min träning. Förstå mig rätt, jag uppskattar lagidrott. Fotboll, futsal och så vidare. Jag stortrivs i sådana sammanhang. Där sällskapande är en del av det hela, direkt nödvändigt till och med. Mitt problem rör gymmet. Löpning, cykling, vikter. Där är häng verkligen inte nödvändigt. Sluta gärna upp med det ni som känner igen er. Träning för mig ska vara jobbigt, så pass jobbigt att man inte ska kunna prata med någon, där blotta tanken av någon i ens närhet ska få en att vilja veva på samma sätt som när flygfän besvärar en på somrarna. Jag har hört folk säga att det kan vara trevligt att ha någon att prata med mellan seten vid styrketräning. Det är fel. Den stunden spenderas med att försöka släcka elden som rasar inom kroppen. Återhämtning säger vissa, skadekontroll säger jag. Om gymkompisen inte är läkare finns det ingen mening för den att använda munnen för annat än syreintag. Jag och min sambo gör ofta sällskap till gymmet. Men väl där inne sällskapas det ingenting. Där existerar vi inte för varandra. Som det ska vara. Ser man en bekant inne i lokalen, då kan man kasta en nick i dennes riktning. Inget mer. Sällskapa senare.
Besöker man valfritt gym så är det tydligt att min träningssyn inte delas av majoriteten. Därför sker min träning på obekväma tider. Vid öppning eller just före stängning vilket tillför en extra utmaning då jag även tillhör Umeås tröttaste. Men även om jag lyckas pallra mig dit dessa tider så är problemet inte löst då jag tränar på Iksu Plus, som visserligen är litet, men som oförklarligt enbart har två skivstänger. Det innebär att man kan bli tvingad att stå med händerna i byxlinningen om det är tre personer där inne samtidigt. Det är inte träning. Att stå i kö hör inte träning till och att samsas är farligt nära sällskapande. Dessutom inte effektivt, alltså, återigen, inte träning. Det må vara en tråkig inställning, men träning är ju trots allt inte kul. Det är självplågeri, det ska göra ont. Är det behagligt då rör det sig om motion och det är en utomhusaktivitet. Återigen, jag vet att majoriteten av er inte håller med. Men som ni kanske har anat så är det lite uppförsbacke med träningen just nu. Så om ni alla bara kunde hålla med mig och rätta er därefter, i alla fall för en vecka eller två, så vore det kanon. Inget snack, inget häng, inget funderande. Alla låter varandra vara. Träna och försvinn. Och Iksu Plus, fler skivstänger. Rápido!
Daniel Brännlund
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.