Åldrar följs av förväntningar

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 4. 


Ett nytt år är här och vi är alla ett år närmare döden. Förlåt denna trista början, men åldrande är väl något vi alla tänker på? Åren går, och trots att man inte känner igen sig i sin ålder så blir man plötsligt placerad i medelåldern (eller något annat tidsspann) när man fyller i en enkät eller liknande. Åldrande – och därmed också döden – är med oss alla från födseln, och är, som många påpekat, det enda vi kan veta med säkerhet ska ske.

Jag kommer ihåg hur roligt det var att bli äldre, men kommer också ihåg den dag det inte var lika roligt längre. Vid en viss ålder ska man ha gjort vissa saker, varit med om vissa saker – till exempel bildat familj, rest, ha fått ett fast jobb – och definitivt listat ut vad man vill helt enkelt. Det positiva med att bli äldre är att något måste man ha man lärt sig i alla fall? Lärt känna sig själv?
Kraven är faktiskt ganska stora, och tvekande ryms inte riktigt där. I litteraturen finns det många porträtt av åldrande. Vi hittar dem hos så skilda författare som Shakespeare, Virginia Woolf och Leif GW Persson. Forskaren Maria Jönssons bok om Kerstin Thorvall (»Behovet av närhet blir med åren betydligt större än nödvändigheten att bevara sin värdighet«) berättar om en svensk författare som kanske i högre grad än många andra blivit kritiserad för sitt agerande och sitt skrivande utifrån sin ålder och också sitt kön. Att hon också ofta skrev så kallade bekännelseromaner förstärkte kritiken.

Men även i de romaner som handlar om de yngre: Flickorna och de unga kvinnorna beskriver Jönsson hur det finns ett ständigt uppror, en vägran att växa upp. Maria Jönsson skriver att det i Thorvalls romaner »vimlar av flickor, kvinnor, tanter och gummor i fel gestalt och sammanhang«. Dessa litterära personer, som ofta inte beter sig som man »ska« när man befinner sig i en viss ålder till exempel, fick skarp kritik och Thorvall själv sa att hennes romaner fått så dåliga recensioner att hon blivit ett begrepp. När mycket litteratur om åldrande handlar om vunnen vishet så handlar hennes böcker snarare om svagheter och misslyckande. Det kanske är det som upprört så många?

Jag avslutar med ett av hennes råd gällande åldrande: »Förr eller senare kommer man in i den fatala ålder, när leopardmönstret blir en oemotståndlig frestelse. Men håll emot. Försök klara det med ett skärp eller en portmonnä«.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.