Dags att införa en ny lag

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 47.

Paula Hakwins slog igenom över stora delar av världen med kriminalromanen "Kvinnan på tåget". Den engelska originaltiteln som jag förmodar bestämdes av förlaget är "The Girl on the train", i förhoppningen att den ska kunna sälja som smör i Stieg Larssons fotspår, vars romaner alla har ordet "Girl" i den engelska titeln. Men romanen förtjänar att stå på egna ben. Huvudpersonen är hursomhelst en vuxen kvinna, och inte en girl: hon heter Rachel. Hon är frånskild, deprimerad och alkoholiserad. Hon reser med samma tåg varje dag och iakttar också samma kvinna varje dag när tåget står stilla. Denna kvinna bor dessutom i samma område där Rachel själv brukade bo som gift. Där bor fortfarande hennes före detta make Tom med sin nya fru och deras bebis. Rachels tankar formar en berättelse om den här okända kvinnan, Rachel ger henne ett liv. Samtidigt som Rachels eget liv krackelerar mer och mer så försvinner plötsligt kvinnan. Rachel läser om fallet i tidningarna och börjar göra egna efterforskningar. Som läsare är man ofta osäker på vad det är som händer egentligen. Vad har med hennes egen smärtsamma skilsmässa att göra, vad har med den andra kvinnan, som visar sig heta Megan, att göra? Eller är allt bara en produkt av en hjärna som är alltför påverkad av ett regelbundet intag av gin och tonic? Polisen avfärdar hennes teorier, hon är helt inte helt trovärdig och har lite för många minnesluckor.

Detta välskrivna, välkomponerade och spännande drama om tre kvinnoöden har nu blivit film. Mindre än två år tog det att skriva manus, rollbesätta, filma, klippa och allt vad det innebär att färdigställa en långfilm. Det är snabbt jobbat. Och naturligtvis är resultatet ett hafsverk. Alla nyanser är borta. Naturligtvis borde man ju aldrig jämföra film och bok. Filmen är endast en tolkning, och inte boken i filmform. Men. När berättelsen är bra så vill man ju att åtminstone det fortfarande ska vara tydligt att den är det.

Jag tycker det är dags att införa en ny lag. Det måste gå minst fem år mellan bok och film. Det måste kunna gå att lita på att filmen också är gjord för att berättelsen är värd att berätta, och inte enbart för att tjäna några snabba dollar. Ungefär som att det borde gå X antal år mellan det att en politiker slutar sitt jobb och går till ett toppjobb i till exempel ett riskkapitalbolag. Annars är det helt enkelt inte trovärdigt.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.