Hjärnan går hela tiden på högvarv

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 38.

Under semestern så läste jag äntligen, kanske bland de sista av alla, ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante, som är en pseudonym. Det har tagit ett tag att skriva om den upplevelsen, dock delvis också på grund av mitt privata schema. Men bara detta, att vi inte vem författaren är känns som om att det gör något extra med läsupplevelsen. Berättarjaget skriver i en så uppenbar självbiografisk stil så det är svårt att inte fundera på vem författaren är. ”Min fantastiska väninna”, som är den första delen i en kvartett, är en uppväxthistoria som utspelar sig i Neapel på 1950-talet, alltså efter kriget, och som handlar om två vänner. Vänskapen är långt ifrån idealisk, och originaltiteln sammanfattar nog bättre vad det handlar: Min genialiska väninna. Dessa två flickor, Elena och Lila, som i romanen växer upp till giftasvuxen ålder, är inte alltid överens, och det finns ett stråk av avundsjuka som hela tiden kommer fram. Men trots det, så dras flickorna oupphörligen till varandra. De är genialiska för varandra på helt olika sätt. Vänskapen är också till stor grad påverkad av deras samtid och kultur. Våldet är allestädes närvarande, de ser det och det drabbar dem inom familjen, mellan syskon, mellan vänner, och mellan gatornas grabbgäng med sina inbördes konflikter. Men över det hela svävar även bland den äldsta av maffiaorganisationerna i Italien, Camorran. Även om huvudpersonerna är barn, och sedan tonåringar, så blir det tydligt hur mycket Camorran kontrollerar den lilla del av Neapel de rör sig i.

Min favoritdel av romanen är när huvudpersonen åker till havet för första gången i sitt liv och hittar nya möjligheter till att fantisera om framtiden. Hon skriver hela tiden till Lila för att berätta om sina upplevelser men hon får aldrig svar. Jag lider med Elena, men samtidigt måste jag förhålla mig till det faktum att det är bara hennes perspektiv jag får ta del av.

Jag får aldrig på riktigt veta varför Lila aldrig svarar. Det här är en av många anledningar till att det här en sådan stor läsupplevelse; hjärnan går hela tiden på högvarv för att försöka förstå hennes bästa vän. I vissa stunder önskar jag att författaren låtit oss ta del av Lilas upplevelser från hennes perspektiv. Samtidigt är det här en sådan roman, precis som en utmärkt deckare, där ledtrådar finns, tolkningar måste göras och glädjen är stor över att detta är bara den första i serien. Den griper tag.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.