Jag vet vad jag drömde i sommar

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 33.

Brukar ni skriva ner era drömmar? Jag glömmer oftast mina i samma ögonblick som jag vaknar. Men det finns undantag. Som den jag nu ska berätta om för er kära läsare. Drömmen börjar vid köksfönstret i min lägenhet på Sandåkersgatan. Det är sommar, året 2014. Från Hedlundadungen, ett par stenkast bort, hörs Thurston Moore, en av grundarna till det legendariska New York-bandet Sonic Youth. Jag står snart framför scenen. Samtidigt som det egensinniga gitarrmanglet möter mina trumhinnor hälsar jag på folk till höger och vänster. Alla jag känner är där. F-a-n-t-a-s-t-i-s-k spelning, säger någon. Overkligt, händer det här verkligen i Umeå, säger en annan. Nästa drömsekvens. Utanför bensinmacken, bara hundra meter från scenen, hänger Malmöpunkarna Bäddat för trubbel, ett av mina svenska favoritband. De berättar på sin buttra malmöitiska att de glömt gå på Systemet och därför sitter och dricker Folke Bengtsson inför sitt gig. Inne på macken träffar jag Laleh i kön. Hon har precis spelat säger hon. Jag tar en autograf på höger arm. Ute på cykelbanan springer jag på det franska superbandet Phoenix. De muttrar ”Merde” i kör. Någon har snott deras Champagne i logen (Champagnen dyker senare upp på en efterfest hemma hos mig, en kompis har snott den, men jag nämner inte hans namn här för golare får inga polare).

Plötsligt byter drömmen karaktär. Någon lyser 2016 med röda, stickande siffror rakt i ansiktet på mig. Jag står åter vid mitt köksfönster. Det är sommar. Hör musik. Nu från city. Beger mig dit. Fullt med människor vid kajen. På scenen någon som heter Molly Sandén. Och sedan något band som heter Top Cats och något som heter Panetoz. Jag går runt i folkhavet. Känner ingen. Folk pratar om båtar, bilar och stugor. En liten flicka som ser ut som en zombie i Walking Dead ropar MELLO, MELLO, MELLO i mitt öra. Hennes pappa, en man i 50-årsåldern i foppatofflor, trekvartsshorts och en t-shirt med en svensk flagga på säger att det är kul att Umeå blivit årets melodifestivalhuvudstad. Till slut dyker ändå ett bekant ansikte upp. Det är en kompis som stirrar ner i marken och mumlar för sig själv: ”En stad får den popsommar den förtjänar. Vi som hade visioner. När kraschade vi? Var är svarta lådan? Jag måste få svar.” När jag ska trösta honom trampar jag snett vid kajkanten och ramlar ner mot vattnet. Jag faller och faller och …

Precis där vaknar jag. Lakanen är våta av svett. Omtöcknad sträcker jag mig efter anteckningsboken på nattduksbordet. Jag börjar skriva ner min dröm. Bland det första jag noterar är frasen: En stad får den popsommar den förtjänar.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.