Vi är alla förlorare i dag

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 32.

Sommaren har varit varm, solig, och solig och varm. Så känns det i backspegeln i alla fall. Det har varit svårt att sova på nätterna på grund utav värmen. Jag har läst en hel del, men jag har framförallt tittat på Tv-serier när jag inte kunnat sova. Dessa sällsamma Tv-serier som får så många av oss att både tänka efter och känna eller ”bara” underhållas. Det är inte ofta jag rekommenderar film numera; nu är det serierna som erbjuder de bästa berättelserna. Men allt som hänt under sommaren; attentatet i Nice, försöket till stadskupp i Turkiet som ännu mer gjort Turkiet till en stängd och brutal diktatur, och killen i München som ville "löpa amok" som i amerikanska highschool-skjutningar. Våldtäkterna som rapporterats om är dock inget nytt, men ständigt deprimerande att läsa om. Och flyktingarna som ingen vill veta av.

Jag har medvetet eller omedvetet sett serier som handlar om 80-talet när kalla kriget var ett faktum och påverkade väldigt många människor i de flesta världsdelar. "Stranger Things" på Netflix är en välgjord serie som Steven Spielberg och Stephen King skulle kunnat ha samarbetat om; det vill säga det handlar om unga pojkars barndom som inkluderar lika delar skräck som ljum, men ändå ständigt närvarande, kritik av samtidspolitik. Det gillar jag. Men den är inte lika bra som "The Americans" (också på Netflix), som är en av mina absoluta favoritserier. Huvudpersonerna är ryska spioner som lever i USA. Deras barn har inte en aning om vad föräldrarna håller på med. Reagan är president och det är lätt för oss att se hur nära hotet om användandet av kärnvapen är. USA har dessutom redan använt sig av atombomben, två gånger. Men det ryssarna gör är minst lika obegripligt. Ju längre serien går, ju mer förstår vi de flesta av personerna, på både öst och västsidan, och det har hänt mer än en gång att jag gråtit. Det som denna serie framförallt lyckas förmedla är kanske motsägelsefullt; vi förstår både handlingarna och personerna.

Det här är en av de serier som faktiskt lyckas förmedla hur svårt det är med politik: man kan vara övertygad om att man är på den ”rätta” sidan, och samtligt djupt skeptisk och sorgsen över vad övertygelsen driver fram för handlingar. Det är ännu mer kaotiskt idag, känns det som, och vi är alla förlorare. Men nu börjar vi om efter semestern, ok?
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.