Göra om känsla till förnuft

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 22.

Går det att skriva kärleksromaner längre som verkligen griper tag? Går det att undvika alla klichéer som en berättelse om passion oftast innebär? Emily Brontës "Svindlande Höjder" från 1847 läser jag regelbundet om; kärleken är gränslös, och inte i positivt bemärkelse. Personerna drivs mer eller mindre till galenskap i kärlekens namn. Det är oerhört destruktivt, men jag älskar det. Men jag har några personliga favoriter som också är skrivna i vår tid. Lena Andersson slog sig in på kärleksromansområdet med "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" som handlar om Ester som faller för en man och tummar på sin självrespekt och sina principer för att få den hon älskar. Ester är en framförallt rationell människa, men det hjälper inte alls i det här fallet.

I Gun-Britt Sundströms klassiker "Maken, en förhållanderoman" från 1976 hittar vi också två rationella huvudpersoner. Martina och Gustav träffas under studenttiden och inleder ett förhållande. De diskuterar fram och tillbaka under deras 7-åriga relation om vad det egentligen ska innebära att vara i ett förhållande. Kan man behålla sitt jag, eller måste man förlora något av sig själv när man går in tvåsamhet? Både Lena Anderssons och Gun-Britt Sundströms karaktärer styrs av förnuft snarare än känsla till skillnad från Cathy och Heathcliff i Brontës roman, men det är lika svårt och många gånger plågsamt för dem ändå.

I nyutkomna "Sanningen. En roman om förälskelse" av Helena Öberg och Solja Krapu blir fem olika kvinnor förälskade i samma man. Stefan är en karismatisk och inkännande man. De tycker att han verkligen kan SE just dem, han lyssnar och är förstående. Vacker är han också. De tycker också allihop att just de kan se och förstå honom. Författarna ville skriva en spännande bok utan mord, och så blev det. Här spelar rationaliteten liten roll, de är alla känslostyrda, även mannen, och det känns både väldigt realistiskt och, ja, väldigt spännande. Hur går det till när man övertygar sig själv att just DETTA är sanningen? Hur går det till när man resonerar med sig själv och tolkar händelser och ord? Hur går det till när man brottas bara med sig själv och den ena sidan av ens jag vinner? Hur går det till när man gör om känsla till förnuft?

Tänkvärt nog följs alla titlar utom Brontës roman av en förklaring: det ÄR en kärleks/förhålllande/förälskelse-roman. Så kanske genren verkligen utvecklas allt eftersom, ändå. Bortom det förväntade.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.