Konsten att inte hantera sitt raseri

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 20.

Det är bra att bli riktigt arg. I alla fall om man kan kanalisera ilskan i något konstruktivt. Som att starta ett hardcore-band som sätter Umeå på världskartan och får många människor att ändra sin mat- och dryckesvanor. Min vrede är tyvärr oftast av det mindre uppbyggliga slaget. Jag blir egentligen bara rasande när jag spelar pingis. Genom åren har jag slagit sönder racketar i hallar från Helsingborg i söder till Kiruna i norr. Den fysiska skadegörelsen har ackompanjerats av ramsor som kvalificerat mig för hämtning av personal i vita rockar. Det kan börja med att jag missar ett enkelt slag – eller att motståndaren sätter någon boll som ser ut som tur. Jag jagar upp mig och försvinner i ett raseri där jag inte vet vad jag säger eller gör. Beteendet har givetvis renderat i skarpa tillsägelser och skriftliga varningar, åtminstone förr i tiden då jag tävlade.

I jakten på tänkbara bortförklaringar till dessa vansinnesdåd tyckte jag ett tag att primalterapin förklarade dem snyggt: utbrotten skulle då kunna ses som nödvändiga känsloupplevelser för att lösa upp neurotiska spänningar från barndomen. Men sanningen är förstås att det inte finns några ursäkter för dessa galenskaper. En klen tröst är att jag är långt ifrån ensam. Jag har sett många andra spåra ur fullständigt i pingishagen.

Den smutsigaste match jag sett utspelades i Lycksele i mitten av 1980-talet. En kaxig junior mötte en hetlevrad senior som var känd för att gå över lik för att vinna matcher. Båda spelarna avslutade varje vunnen boll med att skrika hånfullt rakt i ansiktet på motståndaren. När de skulle tacka för matchen spottade junioren i handen innan han sträckte fram den. Senioren jagade då junioren över läktaren under högljudda dödshot. Junioren räddade sig genom att springa in på en toalett och låsa. Det har faktiskt också hänt att jag tappat humöret mer än lovligt på tennisplanen, vilket är ännu fånigare eftersom jag där är en medioker motionär med bristande teknik. Det har inte hindrat mig från att vid prestigemöten med lillebror på olika semesterresor hiva racketar i Atlanten, Medelhavet och Östersjön.

På senare tid har jag försökt uppbåda ilska över sakernas tillstånd även utanför racketsportandet. Till exempel inbillade jag mig ett tag att jag var upprörd över den nära förestående festivalen U Rock. Detta på grund av att line-upen är väldigt gubbig – det blir 100 procent medelålders män på scenen under kvällen – och väldigt dammig. Men när jag tänkte närmare på dinosaurier som Europe och D-A-D var det inte arg jag var, utan bara uttråkad. Och det är ju en helt annan känsla än den som genomströmmar mig när jag flisar en racket mot väggen under en match där all världens orättvisor vänts mot mig.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.