Tar deckargenren på allvar

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 16.

Författaren med "två identiteter", Arne Dahl, besökte Umeå Stadsbibliotek i början av april. Han började sin författarkarriär som Jan Arnald, som han också egentligen heter, med ganska smala romaner, och en diktsamling, som enligt honom själv har sålt minst i Bonniers hela utgivningshistoria. Han är liksom jag själv litteraturvetare i grunden, och jag har alltid beundrat människor som kan gå från litteraturvetenskap till att skriva skönlitteratur. Hur är det möjligt att inte överanalysera sitt eget skrivande?
Dahl berättade att när han fick barn så ville han istället skriva om deras samtid, på något sätt för deras skull. Därför blev det deckare. Där kan jag känna igen mig: det är därför jag forskar OM deckare, och tycker så mycket om att skriva populärvetenskapligt. Jag gör det nog egentligen för mitt barn, inte för att få meriter eller titlar. Eller med andra ord, jag gör det i förhoppning om att så många som möjligt kan läsa det, och också med en blygsam förhoppning om att jag skriver om viktiga ämnen för vår tid.

Arne Dahl har precis kommit ut med den första delen ("Utmarker") i en ny deckarserie som skiljer sig rätt mycket från hans tidigare böcker om A-gruppen och Opcop-gruppen. Den första serien handlade om en tajt grupp inom den svenska polisen som löste fall 'av internationell art'. Den andra serien hade hela Europa som scen. Båda serierna kategoriserades av ett fokus på ganska stora, eller väldigt stora, och alltid aktuella frågor; ekonomisk brottslighet à la Panamaskandalen var bara en av dem. Men som Dahl berättade på biblioteket så kändes det som om han fått en överdos av verkligheten och ville gå till ett mindre format: färre karaktärer och kanske också mindre politiska ämnen. Jag slukade "Utmarker" i en sittning, men hela tiden på tårna för att jag kanske inte skulle gilla detta "nya". Så blev det ju inte. Allt Arne Dahl är så bra på är kvar, hans känsla för detaljer, hans kunskap och lek med genren, och de utmärkta dialogerna. Och så humorn såklart. Det som han såg som en bromskloss innan han började skriva deckare; att seriositeten stod i vägen för (skriv)glädjen, är inte och har nog aldrig varit sant - iallafall inte för läsaren. Det är ju det som är styrkan: Arne Dahl tar deckargenren på största allvar - alltså är helt klart seriös - men är en spjuver på samma gång. Och den här cliffhangern….!
Katarina Gregersdotter
katarina.gregersdotter.umu.se