Mordet som ingen kan släppa

Nöjeskrönika i Umeå tidning vecka 10.

Det är nu 30 år sedan Olof Palme mördades, och de av oss som är tillräckligt gamla vet var vi var när vi hörde den nyheten. Vi kommer nog också ihåg hur det kändes när vi hörde nyheten. De senaste veckorna har media publicerat minnesbilagor och oräkneliga artiklar om mordet som aldrig löstes. I kulturprogrammet Kobra kom författaren Lena Andersson ut som av de tusentals privatpersoner i Sverige som inte kan släppa fallet.

Få andra kriminalfall fascinerar så mycket som de olösta. Deckarförfattaren Patricia Cornwell, till exempel, har till och med gett ut en bok om sina teorier kring vem Jack the Ripper verkligen var. Hon har valt den självsäkra titeln "Porträtt av en mördare. Jack Uppskäraren - Fallet avslutat". Vi kan kanske fnissa lite åt alla privatspanare, men innerst inne finner jag dem ganska fascinerande. De kan helt enkelt inte acceptera att fallet fortfarande är olöst, trots att, som Lena Andersson säger i Kobra, det är omöjligt att lösa. Det går inte att lösa bara för man tänker jättemycket på det.

När jag skriver detta ser jag samtidigt på dokumentären om Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström. De berättar om den beundran som fanns för honom, men också de många konflikter som han handskades med, och ibland orsakade. Filmen berättar hur stora delar av kulturvärlden vände honom ryggen, bland annat på grund av kärnkraftsfrågan. Men idag är han i alla fall föremål för desto mer kulturella tolkningar. Det kanske ligger nära till hands att deckarförfattare tar upp mordet, och den som gjort det bäst är Leif GW Persson. I hans trilogi "Välfärdsstatens fall", och främst i den avslutande delen "Faller fritt som i en dröm" tar poliserna på rikskriminalen itu med palmeutredningen igen. Alla stickspår som till exempel PKK-spåret tittas på och avfärdas. Som Leif GW själv brukar säga: det är inom polis och militär som svaren finns.

Härom året såg jag filmen "Hassel - privatspanarna". Hassel är polisen skapad av Olof Svedelid, och som började filmatiseras på 1980-talet, långt innan den stora flodvåg av Beck och Wallander-filmer började skölja över oss. I denna film följer vi en numera pensionerad Hassel som regelbundet träffar ett gäng andra äldre män för att försöka lösa Palmemordet. De vrider och vänder på vittnesmål, besöker Sveavägen, men mest av allt tänker och pratar de. Filmen är dokumentär i sin känsla, och fångar både traumat som mordet innebar för många och privatspaningshobbyn. Den är en pärla.
Katarina Gregersdotter
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.