Idrottsgalornazzz obefintliga charm

Nöjeskrönika i Umeå Tidning vecka 8.

Om jag var på den lokala idrottsgalan? Nej tack. Jag har redan alltför ofta genomlidit riksvarianten på tv med sekundärskammen blossande i ansiktet. Men jag tog del av evenemanget via en god vän som var där och rapporterade för mig i realtid. Jag fick veta att Samuel Ljungblahd framförde Stevie Wonders två mest sönderspelade låtar, att Kee Marcello – jättepopulär någon gång när Gustav Vasa var kung – bjöd på gamla Europe-bitar och att två kvinnliga sångare sprang omkring i publiken, satte sig i gubbars knän och sjöng: ”Vad har du i fickan Jan, är det en jättebanan?” Allt var uppenbarligen som vanligt när idrotten i Sverige ska ha roligt utanför sin ordinarie spelplan. Förutsägbart, dammigt och utan stil. Jag missunnar verkligen inte lokala idrottshjältar och eldsjälar att hyllas. Men måste det ske utan fantasi och finess?
Att idrottare nästan regelmässigt har tråkig musiksmak lärde jag mig tidigt. Jag blev besatt av pingis i sjuårsåldern och tog det så långt att jag gick bordtennisgymnasiet i Lycksele på grund av en vanföreställning om att jag skulle kunna bli riktigt bra och även tjäna pengar på sporten (det mest värdefulla jag vann var ett hylsnyckelset på tävlingen Sandåkerns Nationella 1987). I Lycksele hade jag en tränare som på uppvärmningarna under tre års tid matade ett enda album, Bryan Adams ”Reckless”. Än i dag springer jag in i närmaste skyddsrum och kaskadkräks när någon spelar skivans paradnummer ”Summer of 69”.
Bryan Adams fyrkantiga rock var tillräckligt harmlös för att passa i en tid när idrottare i intervjuer annars enbart nämnde två artister: Bruce Springsteen och Dire Straits. Det kan ha varit före detta Liverpoolproffset Glenn Hysén – kanske inte känd för att ha de vassaste knivarna i lådan – som kallade detta för att vara allätare. Uttrycket har sedan dess använts flitigt av svenska idrottare. I dag betyder allätare inte att man lyssnar på två olika artister, utan en: Avicii. Varför det blivit så här går väl bara att spekulera i. Kanske handlar det om att idrotten i sin mest intensiva form är så adrenalinkickande och oförutsägbar att den på fritiden bara vill serveras det fullständigt förväntade?
Slutligen vill jag tipsa om den nya Umeåduon Mysterium, som rör sig i landskap ljusår från svenska idrottsgalor. Duon består av Magnus Flagge – känd som basist i den ganska högljudda orkestern Refused – och hans amerikanska flickvän Kati Knox. Tillsammans gör de lågmäld, vacker och hemlighetsfull musik som för tankarna till José Gonzalez. Ni hittar deras egensinniga och sparsmakade kompositioner på soundcloud.
Nils Fredriksson
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.