Dagbokens sista blad

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 42.

Varannan vecka, nästan fyra år och med denna sista 90 stycken, jämt och bra! Det hade jag i och för sig ingen aning om den dagen när jag tog det svåra beslutet att jag sluta skriva krönikor för Umeå tidning. Ja, det var faktiskt svårt. Det var känslosamt. Vad berodde det på? Jag bestämde mig för att samla ihop alla de då 89 krönikorna och ta reda på varifrån känslan härstammade. Sentimentalitet? Nostalgi? Kanske var det inte så konstigt ändå att känna så som jag gjorde, när varje liten krönika väcker ett minne till liv. Som att ta beslutet om att dagbokens sista blad ska skrivas. Hu! Läskigt!

Jag börjar ögna igenom de tidigaste och känner en smula genans över mitt outvecklade språk, fortsätter i framåt i textmassan och följer årstidernas skiftningar, jular, konsumtionsångest, sportlov, historiska tillbakablickanden, påskfirande, sommarbestyr, halloween. Flera gånger om dyker de upp, med nya perspektiv skrivna av mig. Eller snarare den kvinna jag var en gång. Jag blickar bakåt, läser krönikan om min kamp för att färdigställa boken. Sedan refuseringarna, tårarna, hopplösheten. Det känns fint nu att läsa att jag blottade den. Från förtvivlan till hopp. För den dagen då min bok äntligen ska gå på tryck hoppar jag från simhallens högsta trampolin för att ge utlopp för den svindlande känslan. Jag läser så många kaotiska krönikor från en stökig och stressig vardag, så svår att få ihop. Så många krönikor om sociala medier, om dataspelens plötsliga inflytande på vår familj. Hay Day, den virtuella farmen min make plötsligen började sköta. Men krönikan om hur jag själv fastnade i spelet sedan, den skrev jag tydligen aldrig färdigt så den publicerades inte. Däremot min kamp för att komma ur Candy Chrush missbruket. Jag läser så många krönikor jag skrivit om tiggarna – fyra års grubbelprocess. Hur förhålla sig? Fortfarande inget svar. Den mest tydliga förändringen är att jag förr skrev mycket om barnen och deras upptåg, när de var små. De var som en stor inspirationsmotor som jag sedan fick ta bort, när de blev äldre och började ifrågasätta det jag skrev om dem. De började hävda sin integritet och anse att det faktiskt kunde vara pinsamt för dem att figurera i sin mammas spalt. Så klart! Jag löste dilemmat genom att rikta blicken inåt och det blev som navelskådande betraktelser ibland. Ofta var jag less på att skriva krönikor då, för jag var så less på mig själv. Men när jag skrev om Umeås stadsomvandling och rivningen av gamla hus så förstod jag att jag verkligen inte var ensam om mina känslor. Då rasade mailen in.

Nu ska jag ägna mig åt ett längre och mer sammanhållet skapande. Min nästa bok ska skrivas färdigt och det är svårt. Men 90 krönikor för Umeå tidning det är väl inte det sämsta.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.