Minnet av att förnedras i speedos

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 41.

”Slappna av!” ”Stooooora bentag Jonas!” ”Nä, nu spänner du dig igen.” Vid det här laget är vi bara några få hysteriskt sprattlande åttaåringar kvar i den lilla poolen, resten av klassen har under terminens gång fått flytta ut till 25-metersbassängen där det enligt rykten fullkomligt haglar simborgarmärken. Som om inte förnedringen av att vara bland de tre sista att lämna ”bäbispoolen” vore nog har jag dessutom dagen till ära tvingats till den ultimata förödmjukelsen: låne-badbyxor. Mörkbruna Speedos med ett gulspräckligt abstrakt mönster längs höfterna, troligtvis en kvarglömd relik från tiden för Umeå simhalls invigning 1970. Mina spensliga pojkskinkor tycks oförmögna att fylla ut allt tyg, och blotta tanken på att i mitt kön under ett ouppmärksamt ögonblick ska halka ut framför snygg-Karro och Johanna G är så skräckinjagande att jag har svårt att andas när vi i samlad trupp går tillbaka mot omklädningsrummen.

I duschrummet är luften iskall. Ändå är chocken omedelbar när vattnet – som tycks slussas direkt från någon isländsk glaciär – träffar huden, och vi har under terminens gång utvecklat en teknik där hela tvagningen avklaras på mindre än tio sekunder. Detta har dock uppmärksammats av simhallens övervägande kvinnliga personal, som rutinmässigt stormar in för att okulärbesikta våra hygienmässigt tveksamma insatser. ”Inget fusk, duscha håret också”, och ”äsch, det där är inget jag inte sett förut!”, säger den hårt sminkade och frenetiskt tuggummituggande kvinnan bistert när vi generat skyler våra snoppar och huttrande backar ut mot omklädningsrummen.

Alla dessa minnen sköljer över mig när jag för första gången kliver in genom dörrarna till Navet – Umeås nya simhall. Ändå är doften av klor, ljudet av barnskratt som rikoschetterar mot kakel och höstbleka kroppar det enda som finns gemensamt med mina upplevelser på Umeå simhall i slutet av 80-talet. Symboliken för det nya Umeå blir inte mindre tydlig när jag betalat inträdet för mig och min 4-åriga dotter (240 kronor), och informerats om att det blå armbandet jag fått runt handleden är laddat med 500 kronor i kredit. Allt är nytt, snyggt och minimalistiskt, personalen oerhört proffsig och vänlig och temperaturen i duschrummet perfekt. Jag är ingen nostalgiker. Jag gillar nya saker, varmt vatten, välsittande badkläder och golvvärme. Och ska en bister kvinna stå och gorma om att mitt kön ”inte är något hon inte sett förut” så ska det helst ske i tryggheten av mitt eget hem. Det är väl inte för mycket begärt?
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.