Yttrandefrihet, Ulf Elfving och trikå

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 40.

"Är du smartare än en femteklassare?"
"Varför undrar du?" Knäpp fråga kanske?
"Vi söker deltagare till nästa säsong". Hon räcker mig en folder.
Nej nu börjar jag få riktigt bråttom. Plöjer mig fram med stirrig blick och inser att jag måste veckla ut den stora kartan. Vilken siffra ska jag till? Vilken bokstav? Tittar upp och får en tidning i näven. Alla ljus, ljud, dofter och människor. Var rikta uppmärksamheten? ”Norrskensmontern?” Frågar jag en kvinna. Hon rycker på axlarna och pekar på kartans andra sida. Så jag vänder och fastnar som paralyserad i folkhavet. Händerna är fulla av papper - SVT:s broschyr och tidningen. Plötsligt går det upp för mig att det är den omtalade högerextrema utställaren som stuckit sin skrift i min näve. Jag har tagit emot den. Hjälp! Den vill jag inte alls förknippas med. Tänk om någon sett mig. Fy! Jag bara släpper den på golvet, går vidare, låtsas som ingenting.

Jag är mitt i händelsernas centrum, man betalar dyrt för att komma hit. Vill gråta, ringa mamma, men skärper till hela mig, kollar kartan och röjer mig målinriktat fram genom djungeln. Äntligen där. Med all uppbringad koncentration genomför jag föredraget om min bok i en öppen monter i bokmässans sammelsurium, där temat är yttrandefrihet. Mitt budskap konkurrerar med storsäljande stjärnförfattares och ännu större högtalare. Jag har min trogna publik mitt framför ögonen men blickar ut mot de potentiella flanörerna där ute på mässgolvet. "Kom och lyssna på intressanta mig", tänker jag och spänner blicken i en man, samtidigt som jag ser tre röda blodkroppar i glansig trikå dansa förbi, ett reklamtåg för att bli blodgivare. Nej det här går bara inte. Jag måste koncentrera mig på min riktiga publik. Andas, talar, det går bra. Jag får applåder. Hungern suger tag och jag börjar nosa mig fram till något ätbart. På vägen dit krockar jag med en fryntlig Ernst, en duckande Karolina Klüft och en Leif GW som tröttblickar ut över en kilometerlång signeringskö. Och där ser jag plötsligt Ulf Elfving sitta och äta finmiddag på en inhägnad scen. Why? Köar länge för en svindyr macka. Och efter tre dagar på bokmässan har jag vant mig.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.