Vi kan väl vara kompisar?

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 37.

I 80-talsklassikern ”När Harry mötte Sally” konstaterar Billy Crystals karaktär Harry Burns torrt ett för honom fullständigt obestridligt faktum: ”Män och kvinnor kan inte bara vara vänner”. För mig känns det uttalandet spontant ungefär lika modernt och fräscht som huvudrollsinnehavarens fluffiga hockeyfrilla och pappjeans, men Harry är långt ifrån ensam om åsikten. Och det saknas inte heller forskning på området.

En studie utför vid University of Wisconsin 2012 konstaterade att könsöverskridande vänskap mellan heterosexuella kvinnor och män är teoretiskt möjlig, men medför en hel radda komplikationer. Genom individuella intervjuer med 88 nära kompis-par bestående av en kvinna och en man drog man bland annat slutsatsen att:

• Män i betydligt högre utsträckning uppgav sig attraherade av kvinnan än vice versa.
• Män i överskattade kvinnans attraktion gentemot dem.
• Kvinnor underskattade männens attraktion gentemot dem.

Flera liknande studier kommer till samma resultat: Män vill ligga med sina tjejkompisar. Samtidigt konstaterar flera sociologiska studier stora fördelar med könsöverskridande vänskaper, så som ökad förståelse, förbättrad självkänsla och minskad äckelpäckelnivå i beteendet hos män (det där sista är mina ord). Men att hitta nya tjejkompisar när du själv är i en seriös relation är långt ifrån okomplicerat, en erfarenhet jag får bekräftad över en drink med en god vän på en kreddig men för tillfället halvtom Umeåbar. ”Det känns ju helskumt att bjuda ut en tjej jag inte känner nu. Skulle jag komma hem till sambon och ba: ”Hej gumman, jag går och tar ett glas vin ikväll med en tjej jag träffade på gymmet, är det ok? Då har hon ju bytt lås när jag kommer tillbaka”, fräser han och sveper demonstrativt det resterande innehållet i glaset. Jag förstår honom. De nära kvinnliga vänner jag har är kompisrelationer som byggdes upp långt innan jag träffade min tidigare flickvän, och som nybliven singel tycks jag märkligt hämmad i att föreslå något som inte kan tolkas som en direkt dejt. Det är ju sorgligt. Kanske är det en förmåga vi föds med, men förlorar med åldern i takt med att vi inte underhåller egenskapen?

Nu vet jag inte om en Hollywoodfilm från 1989 ska ses som empirisk bevisning för en sociologisk tes, men Harry fick ju faktiskt (*SPOILER ALERT!) rätt till slut. Efter tio års till-och-från vänskap hittar Harry och Sally äntligen fram till varandra, gifter sig, och lever lyckliga och heteronormativa i alla sina dar. Huga.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.