Är det en dystopi eller en utopi jag ser?

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 36.

Jag känner mig ofta som min farfars far, Vilhelm. Han var rädd för synden som kunde lura i det nya och okända - i utveckligen, tekniken och vetenskapen.

I den värld han levde i var Bibeln den enda läsvärda boken trots att han bara gått åtta dagar i skolan och varken kunde räkna eller skriva så läste han Bibeln flera gånger om dagen. Förutom att se till att familjen hade mat på bordet var hans viktigaste uppgift att hålla dem borta från synden. Som Lutheran var arbetet lösningen på allt - det mest effektiva sättet att skydda sig från den synd som så ofta kunde lura i sysslolösheten. Det mesta kunde ju leda till synd så Vilhelm hade ett stort ansvar. Inte var det konstigt om han kände sig stressad då på 40-talet när strömmen och telefonen kom till byn och hans barn ville flytta till städerna och utbilda sig. ”Vetenskapen gör människan dum”, så sa min farfars far. Som sagt - jag känner ofta igen mig i Vilhelm - i den där stressen över samhällets lavinartade utveckling. Det som Vilhelm var så rädd för då, är jag idag fullständigt bekväm med, men rädslan för att förlora kontrollen över barnen är dock densamma.

Jag känner mig ofta som en liten rädd tomtegumma från forntiden som betraktar en verklighet lika overklig som en science fictionfilm. Mina barn växer upp i den filmen - en värld full av teknik och en utveckling jag inte kan överblicka. Ont eller gott? Synd eller dygd? Är det är en utopi eller dystopi jag betraktar? Och hur ska den där lilla tomtegumman klara av sin uppgift som förälder - att vägleda, uppfostra och ibland begränsa i en verklighet hon inte själv har vuxit upp i och inte har riktig erfarenhet av. För visst måste man väl reducera tiden vi de hypnotiska skärmarna, dataspelen och tevespelen? Tillgången till sociala medier - Instagram och snapshat. Youtubefloden som barnen surfar runt i med ord som prank och haul som jag, den lilla tomtegumman, uttalar med ett taffligt tonfall från forntiden. Jag vill verkligen inte isolera dem, inte vara en teknikfientlig bakåtsträvare och för allt i världen inte förbjuda. Förutom sidorna Periscope och Ask, det råddes man nämligen på ett föräldramöte. Till skillnad från Vilhelm tar jag inte fram en helig skrift när jag behöver vägledning utan ord från experter och forskare. De tycks i alla fall ense om att människor inte bara ska sitta inne. Att kroppen mår bra av rörelse och D-vitamin. Så vi går ut på en promenad, tänker jag. Och då kan man ju alltid passa på att leta pokémons på samma gång.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.