Analog singel i en digital värld

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 35.

”Ensamstående”. Vilket enastående sorgligt begrepp. ”Här står jag, helt ofrivilligt, alldeles ensam”, liksom. Det är som om formuleringen tagits fram av någon slags kristen lobbyingorganisation med fokus på att främja kärnfamiljen, att avskräcka alla tänkbara romantiska idéer om livet på solo kvist. Då är väl förslagsvis det mer positivt klingande ”singel” att föredra, eller så följer man helt sonika Carolas exempel från Melodifestivalen år 2000 och drar på sig en batteridriven t-shirt med texten ”LEDIG” intensivt blinkande över bröstkorgen. Exmaken Runar Sørgaard har i efterhand berättat i intervjuer att ”det var först då jag verkligen förstod att det var slut”. Ouch – I feel you Runar.

Nåja, oavsett vilket så finner jag mig sedan i våras ensamstående, singel och ledig. Nu är ju det här förstås ingalunda någon slags kontaktannons på bästa redaktionella plats, det vore ju fruktansvärt opassande (eventuella intresseförfrågningar skickas enklast till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den., märk mejlet ”Ligga med Jonas”), utan bara ett nyktert konstaterande att livet tar sina vändningar. Och precis som mången andra före mig försöker jag nu navigera singellivets/varannan vecka–världens förunderliga snårskog.

Och förunderlig är den. När den obligatoriska ”2-månaders-ligga-i-fosterställning-och-tänka-att-livet-är-över”-fasen var avklarad följde den minst lika obligatoriska men betydligt mer underhållande ”ut-på-krogen-tre-kvällar-i-vecka”-fasen. Trevande stapplade jag ut på en singelscen som uppenbarligen helt transformerats sedan min senaste sejour under andra halvan av 00-talet. Att leva ett framgångsrikt singelliv år 2016 kräver nämligen samma typ av spetskompetens som man tidigare i första hand sökte hos flygledare och stridspiloter. Appar som Tinder, Snapchat, Instagram, Whatsapp och Facebook är måhända fantastiska verktyg för att hitta och hålla kontakt med potentiella ragg, men kräver en simultanförmåga och ett fokus som vida överstiger min något analoga hjärnkapacitet. Nu är jag normalt sett ingen bakåtsträvare, men denna digitala förvirring får mig ändå att i någon mån att längta tillbaka till en tid då det mest effektiva sättet att hitta någon att mysa med var att dricka sig salongsberusad och ta på sig en batteridriven t-shirt med texten ”LEDIG” i blinkande bokstäver över bröstkorgen. Men i värsta fall kan man ju alltid skriva en moraliskt tveksam krönika i stadens största gratistidning, luta sig tillbaka och bara hoppas på det bästa.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.