En snyltgäst i loungen

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 33.

Det är glest mellan de vanliga businessresenärerna i SAS-loungen på Arlanda airport. I de ljusa skandinaviskt sobra fåtöljerna som smakfullt balanserar upp väggarnas mattblå toner samlas i stället brokiga sällskap av trekvartsshorts-klädda svennebananer, redan nu uppenbart berusade trots att väggklockan skyltad STOCKHOLM – flankerad av TOKYO och NEW YORK – bara visar halv nio på morgonen. Snett bakom mig sitter en gråsprängd vd-typ i lätt skrynklig sommarkostym och knappar på en sådan där väldigt tunn PC som gråsprängda vd-typer i lätt skrynkliga sommarkostymer brukar knappa på. Våra blickar möts kort, och föraktet i hans ögon är så mustigt att jag för ett ögonblick tycks fysiskt pressas ner i stolen. Jag förstår honom. Det här är hans fristad, hans oas i en evig transport-öken fylld av köer, salongsberusade turister och snabba raggarduschar i offentliga badrum. Med över 175 resedygn per år måste det finnas NÅGON JÄVLA STANS han slipper undan 35-åriga småstads-reklamare som skrattar högt åt ett Youtube-klipp föreställande en ryss som försöker svandyka ner i en bottenfrusen insjö. ”Inte denna morgon Mr. sommarkostym”, tänker jag och scrollar ivrigt vidare i mobilen till en tio minuter lång samling filmsnuttar med katter som fastnat i olika typer av flingpaket.

Min resekompanjon – jurist vid en välrenommerad Umeåbyrå och van affärsresenär – har nyttjat möjligheten dennes Eurobonus silver-kort ger att under sommarmånaderna ta med en gäst in i loungen, något många andra av allt att döma också har gjort. Också han utbyter en blick med sommarkostymen, men detta är mer en blick av samförstånd. Den säger: ”Jag vet, jag vet – men jag hade inte hjärta att lämna honom på Sky City. Snart är industrisemestern över och pöbeln utlämnad till överprisade pan-pizzor på O’Learys i terminal 4.”

Blicken tycks lugna sommarkostymen, och när jag runt tio-snåret släntrar över till självserveringen av rusdrycker för att förse mig av den första av vad som ska visa sig bli närmare åtta starköl före boardingtiden 14.20 bemödar han sig inte ens att höja rynka på näsan. ”Fan, man skulle ha ett sånt dära silverkort!”, säger jag onödigt högt när jag sjunker ner i den snygga men något obekväma lounge-fåtöljen med en bubblande sträng av ölskum på överläppen. Min juristvän kämpar mot ett leende, och väser utan att för ett ögonblick ta blicken från den överfulla mailboxen i iPad:en: ”Snälla, sluta!”. Tänker jag visst inte göra, nu är det fan semester.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.