Semester som på räls

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 32.

Jag minns tillbaka på hur jag kunde leva gott på chips, bröd och coca cola light, festa en hel natt i Berlin och sedan ta ett morgontåg till Köpenhamn. Med skitigt hår på Avignons teaterfestival var man ändå oemotståndlig. Ja, det var tider det. Då man kunde sova i en gympasal i Prag i ljudet av ekande snarkningar och passet närmast kroppen. Man kunde också aningslöst trängas med tusentals nationaldagsfirare på Nice strandpromenad. När man var ung en gång för länge sedan... Men aldrig mer, tänker man nostalgiskt och så blir man lite bitter och bestämmer sig för att varför inte, egentligen? Och man bestämmer sig för att trots den nästan förlamande bekvämligheten man omgett sig med - den underbart sköna sängen, de två badrummen och den välfyllda frysboxen, längtar man efter friheten ute i ovissheten. Men hur ska det gå att ta med sig sin skruttiga kropp på äventyr? De två barnen på eskapaderna? Man bestämmer sig för att det bör gå - det bara måste gå.

Plötsligt så att man sitter på ett tåg med lika livrädd som lycklig blick och diskuterar med maken om var ska vi sova i natt? I vilket land? I vilken stad? Ryggsäckar är fulla av rena kläder som blir smutsigare för var dag och till sist måste tvättas i ett handfat i en lägenhet i en tysk by. Sedan bär det av till Schweiz - så andlöst vackert, förargligt dyrt, men mycket välordnat. Och tågen ingår i Interrailkortet utan krav på platsbokning. Tjoho! Allt går som på räls. Det här med att tågluffa är verkligen absolut min grej, känner jag när jag svävar på de otaliga broarna som länkar mellan alptoppar - med huvudet utanför fönstret och håret fladdrande. Barnen klagar lite, lite på illamående och tjutande tåggnissel men är mest bara nöjda, glada och fulla av energi. Varför tågluffar inte alla familjer? Det borde införas någon sorts allmän rekommendation på det!

Efter några fantastiska dagar hamnar man plötsligt i Milano, där tåg är inställda, svindyra, hettan och ljudnivån är outhärdlig. Vansinnet och terrordåden runt om i Europa går inte att nonchalera och jag är rädd för höga röster och smällar. Känner mig så liten och tänker plötsligt att varför gör vi detta? Låt oss bara kapitulera, strunta i allt med frihet och miljöansvar och ta ett flyg hem igen. Barnen orkar knappast mer och inte vi vuxna heller. Äter middag klockan 23.30 i Toulon på ett enstjärnigt hotell med utsikt över palmer och medlehav och då har alla tvivel skingrats. Lyckan över livet bubblar i kroppen. Lyckan över livet på en räls.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.