Tiden av engagemang så sorgligt avlägsen

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 26. 

Det var nu drygt två år då jag skrev min första krönika om att förhålla sig till tiggare, som då var ett ganska nytt fenomen i Umeå. Sedan dess har det blivit flera till på ämnet, men det var ganska länge sedan. Eller ärligt talat väldigt länge sedan nu inser jag nu. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag ska formulera om detta och det vet jag fortfarande inte. Men jag skulle vilja försöka, så jag gör det nu. För något år sedan var det här med tiggarna ett obligatoriskt samtalsämne i min bekantskapskrets. Hur skulle vi egentligen förhålla oss till detta? Hur mycket pengar borde man ge? Kunde man skänka kläder? Borde man kanske försöka lära känna dem också? Fanns det något jobb man kunde erbjuda? Och hur skulle man göra det?

Det nya inslaget av tiggare i stadsmiljön oroade mig så klart, men det fanns också något i detta nya som utmanade och engagerade. Ibland stannade jag och pratade, bjöd på ett mål mat och jag såg dem alltid, alltid i ögonen och hälsade. Det tog ganska mycket tid att gå genom stan så för att vara effektivhade jag under en period en strategi. När jag passerade centrum hade jag på mig åtminstone fyra guldpengar som jag delade ut ganska rättvist till de som bad om att få. När mina barn var med så var det extra viktigt för jag ville visa att det var normalt och sunt att reagera om någon stod på knä och bad om hjälp. Hemma läste vi Katitzi, i tidningen kunde man läsa berättelser om tiggare som fått arbete och bostad och för ett år sedan myntades begreppet Mariefredsmodellen. Visst skulle vi lösa det här tillsammans, så kände jag.

När jag pratar om den här tiden av engagemang så känns det sorgligt avlägset på något vis. Inte ens ett år sedan - och det tar emot att inse - att något har förändrats. Helt ärligt - jag har nästan helt slutat ge. Men jag har väl mina skäl så klart. Jag har ju aldrig kontanter på mig längre. Betalar parkeringsavgift med en app och swishar om jag är skyldig någon pengar. Och ibland har jag ju så många matkassar att bära att man bara inte orkar stanna. Eller så har jag ju så bråttom. Men när jag upprepat dessa anledningar för många gånger så ser jag snarare ett mönster och inga riktigt hållbara skäl. Inte i längden. Finns det istället annat som måste erkännas. Och vad i så fall? Har mina ögon börjat vänja sig vid att se fattigdom? Har jag blivit hård och kall? Har jag slutat tro att förändring är möjlig? En sak vet jag i alla fall - det är något som inte känns rätt.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.