Lager för lager skalas Umeås historia bort

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 24.



Tanken på Kiruna dyker upp allt oftare – vilken extrem tanke det är att flytta på en hel stad. Inte bara praktiskt utan kulturellt. Vad gör egentligen en sådan fysisk förändring med människors kultur och historia? Hur påverkas människors minnen och berättelser när byggnader flyttas eller rivs på grund av en gruvnärings intressen, förstörs i en stadsbrand, bombas i krig eller – som i min egen hemstad Umeå – bara helt totalrenoveras.
Här kryssar vi mellan traktorer, grävskopor, kravallstängsel och tömmer torget på gatsten. Inför kulturhuvudstadsåret visste jag vad jag skulle svara förundrade besökare från andra städer som frågade vad som egentligen var tanken. Jo, allt skulle se tipp topp ut när gästerna från jordens alla hörn skulle komma hit till vår coola stad. Det var lite peppande att tänka så. Ett tydligt mål. Ungefär som att renovera köket innan en festlighet. Nu har jag helt tappat kontrollen. Min stad håller på att glida mig ur händerna och jag undrar om jag ska uppröras eller sluta bry mig. För det är riktigt smärtsamt att tänka på alla gamla hus som försvunnit och hur lagren av Umeås historia skalas bort och gör att staden blir fattigare. Vi har ju inte precis något överskott på gamla hus. Och nu ska det gamla lasarettet tydligen bort. Jag vill jag skrika »STOPP!« Hur kunde det bli så här? Kalla mig inte bakåtsträvare, för det är jag inte! Men jag minns striden om rosa huset och hur naiv jag var då. Att jag då köpte argumenten som lades fram – att det var alldeles för dyrt att renovera om det ens skulle gå. En bekant till mig var upprörd över beslutet om rivning och jag minns att jag tittade på henne med en blick som antydde att hon kanske var väl nostalgisk ändå. Jag tröstade henne med att jag faktiskt hade läst i tidningen att det ändå inte skulle gå att renovera det huset. Jag minns hennes replik och den insikten den gav mig.
»Kan man flytta en hel stad så kan man renovera ett gammalt hus. Det här handlar om vilja«, sa hon.
Men vad finns det då för värde i det gamla kan man undra? Vill vi invånare inte bara ha modern betong, shoppinggallerior och foodtrucks?

Nej, inte alla. Inte jag. Jag vill ha en stad med mångfald, historia och berättelser. Atmosfär och dofter från människor som levt förr, i en tid då tankarna var annorlunda. Jag minns fortfarande när grävskopan tog sin första tugga i den rosa fasaden Öst på stan och att något brast i mig med.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.