En bild säger mer än tusen ord

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 23.

Det är nu det gäller, så mycket som hänger på det stundande ögonblicket. Månader av övning i ensamhet, putsade av detaljer, ingenting har lämnats åt slumpen. Hur jag presterar under just denna bråkdel av en sekund blir avgörande för det kommande året, kanske flera år, och i förlängningen – mitt liv. ”Du har den här, Jonas. Det här är din stund”, säger jag till mig själv när jag tar plats i klungan, spänner blicken i målet och fokuserar. Just nu är jag oslagbar. Men så, för bara ett andetag, tappar jag koncentrationen, och plötsligt är det över. ”V-vad hände”, stammar jag fram samtidigt som gruppen skingras som en flock kackerlackor när ljuset tänds. Skolfotograferingen är över, och en isande kyla sprider sig i mitt bröst. ”Blinkade jag? BLINKADE JAG!?”, frågar jag mig själv och vet mycket väl att det kommer att dröja veckor, kanske månader, innan svaret kommer.

Med dagarna bleknar oron långsamt, men lämnar mig aldrig helt. Detta är sista året på gymnasiet, året är 1998, och skolkatalogen är den enda reella källan till research som finns tillgänglig för unga Umeåbor som söker potentiella pojk- och flickvänner. Mark Zuckerberg är i det här läget bara 15 år gammal, och det kommer att dröja nära tio år innan hans världsomspännande sociala nätverk når Sverige och Umeå. Foto- och dejtingappar som Tinder, Instagram och Snapchat är inte ens påtänkta, och bilden av dig i gymnasieskolornas inbundna kataloger är därför fullständigt avgörande om någon av kommunens tuggummituggande, dejtparfymdoftande och jazzbyxbärande flickor i sena tonåren ska ägna dig så mycket som en tanke.

Så kommer slutligen dagen. Dagen då köerna ringlar långa längs Dragonskolans korridorer där tusentals elever otåligt väntar för att få hämta ut sitt exemplar av den heliga skriften. Jag står långt fram i kön, men några tjejer i parallellklassen har fejkat toalettbesök för att komma före, och i samma ögonblick som de bläddrar fram till BF3:orna förstår jag att något är fel. Jag ser det på deras blickar. Hur de med dämpade fnissningar vänder sina späda ryggar mot mig, vibrerande av undertryckta skrattanfall. Med darrande fingrar öppnar jag mitt eget exemplar, känner illamåendet välla upp, och där och då vet jag: Det här kommer att bli ett dåligt år.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.