Jag ville tacka för allt hon gett

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 22.

En röd varukorg på hjul kryssar fram mellan hyllorna och framför den jag - som drar - stannar - plockar. Kaffe, tvättmedel, olivolja, bröd. Men en skrynklig liten inköpslista på baksidan av ett kuvert planerar jag inför veckans middagar i ett liv, på en planet som ofta snurrar fort som en galen karusell. Det är så med livet. Då ringer min mamma på mobilen. Jag anar vad hon ska berätta, för hon ringde igår också och varnade. Så jag ställer mig tillrätta vid frysdisken och får bekräftat - att en person som betytt så mycket för mig, nu har lämnat karusellen - livet. Min mormor hade hunnit bli 95 år gammal och borde kanske ha varit färdig med livet för länge sedan. Många var vi som tyckte att det var svårt att förstå vad som egentligen höll henne kvar när både kroppen och hjärnan blivit så utslitna. Ibland tänkte jag att det var rädslan - att hon var rädd för att släppa taget.

De sista åren visste hon inte vem jag var och det enda sättet vi möttes på var genom sinnena. Jordgubbssmak, rosendoft, beröring och nynnade melodier. Men om jag ska vara helt ärlig så besökte jag henne inte ofta på slutet. Jag tänkte kanske att jag hade så fullt upp med att leva men det var inte hela sanningen. Inte för att alls kritisera det där äldreboendet hon bodde på, det var ju inte till för mig, och personalen gjorde nog ett utmärkt jobb och allt det där. Men ändå. Jag ville inte vara där. Det var något med lukterna, ljudet av hasande steg i korridoren. Tickande klockor. På väggen stod orden ”Carpe diem” och ”Det finns alltid en morgondag”. Det skavde så mot verkligheten. Här väntade ju männsikorna på döden. ”Carpe diem Anna!” Jo tack, jag kanske skulle ha fångat dagen lite bättre - åkt dit, tagit farväl och tackat för allt min älskade mormor gett mig. Fått känna handens värme och stryka det grå håret. Men jag hade så mycket annat inplanerat den där helgen när mamma ringde och förvarnade om att det inte var mycket tid kvar nu. Jag ville skjuta på det några dagar. ”Det finns alltid en morgondag”. Nej det var inte sant. Mormor kunde inte vänta på mig när hon skulle släppa taget om livet. Hon kunde inte planera. Nu sörjer jag att jag inte tog mig tid - prioriterade annorlunda.

Men minnena finns kvar. Våra promenader i skogen. Mormors intiutiva lokalsinne, som jag tyvärr inte alls ärvt. Däremot de grova naturfötterna med hårda fotsulor - fötter som kan traska barfota på både grusväg och myrmark, de har jag ärvt. Kanske även den där rädslan - dödsångesten. Den som höll henne kvar så länge, men också den som gjorde att jag inte klarade av att besöka henne på slutet.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.