Twittra eller svarva – det är frågan

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 20.

Jag har ett Twitterkonto där jag varit som en tyst liten fågel i typ tre år. Jag har också länge haft ett konto på Linkedin men aldrig riktigt förstått syftet. Varje gång jag går in där är jag rädd för att göra bort mig. Min Snapchatprofil är verkligen jättepinsam, min dotter måste hjälpa mig att få fason på det. Det enda sociala mediet jag behärskar någorlunda okej är Facebook. Jag läser artiklar, tittar på lustiga djurklipp och läser att en perifer bekant varit hos tandläkaren och att en annan blivit farfar. Tiden jag ägnar åt detta scrollande bland ditt och datt är grotesk. Kanske skulle man göra något annat av sitt liv, jag vet bara inte vad. Vad gjorde jag innan Facebook?

Kanske kunde man hälsa på folk. Det gjorde jag faktiskt för två veckor sedan. En kvinna som hette Ulla-Britt hade läst min förra krönika och ringde mig och tyckte synd om mig för att jag hade en så ful sop som jag berättat om. Därför ville hon att jag skulle få den som hon och hennes make hade men inte längre behövde nu när de flyttat till en seniorläghenhet med inglasad balkong. Jag åkte dit samma kväll. Sopen stod i hallen och väntade. Den hade en lång snäv stickad strumpa i olika färger över hela skaftet. Jag bara log. "Den blir varm att hålla i vinter när du ska sopa bron", sa mannen. "14 maskor rundstickning", sa kvinnan. Att sticka kläder till sin sop, det skulle jag kunna göra om jag la ner Facebook, tänkte jag.

Sedan fick jag så gärna gå husesyn hos det gamla paret. I ett av rummen stod en gammal träsoffa där Ulla-Britt både blev till och föddes i. I ett hörn i rummet stod en blå vacker pinnstol som jag inte kunde låta bli att berömma och gilla. Med en riktig fysisk tumme upp. Det var ju tur, för då fick jag höra en glimt av berättelsen bakom. Den stolen var svarvad med hjälp av en cykel. Jag föreställde mig hur svårt det måste varit. Hur lång tid det skulle ta. Tid som jag lägger på sociala medier. Människor och möbler som bär på sina berättelser finns i verkliga livet också. Jag tänkte att jag skulle lägga ut en bild på den fina sopen på Facebook och se hur många likes den skulle få. Det gjorde jag inte.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.