Handen på hjärtat

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 19.

Du vet hur det är: så fort du känner att du börjar få grepp om någonting – att du har lite koll – så dras mattan bort under fötterna på dig. Så är det ju ofta med komplicerade frågor som både spelar på känslor och intellekt, och just så är det för mig när det gäller hela ”Yasri Kahn-inte-skaka-hand-gate”. Först och främst, en brasklapp: Jag identifierar mig som feminist och antirasist, något jag gör fullt medveten om att jag precis som alla andra är fullproppad av fördomar och nedärvda värderingar som många gånger får mig att agera och reagera på ett sätt som inte riktigt motsvarar mina påstådda värderingar. Jag är inte heller ute och fiskar efter high-fives, de allra flesta tänkande och någotsånär sunda individer med skaplig självkänsla år 2016 delar nog den grundläggande inställningen att kön, etnicitet, religion eller sexualitet inte ska avgöra vilka möjligheter, rättigheter eller skyldigheter en människa ska ha. Men just därför har ”inte-skaka-hand-gate” lämnat mig oerhört förvirrad då många – däribland högprofilerade feminister – gått ut och ivrigt försvarat Khan.

Nu vill jag vara väldigt tydlig: Jag skriver inte detta för att raljera eller vara dryg – jag vill verkligen förstå. Hur kan det vara okej att en man vägrar ta en kvinna i hand, om personen i fråga gladeligen skakar en mans hand? Det enda konkreta argument jag hittills hört från de som – precis som jag, identifierar sig som feminister och antirasister – är: ”Men NI då!?”. Här syftas det såvitt jag kan förstå till det faktum att även vårt sekulariserade svenska samhälle är nedsölat med diskriminering mot kvinnor (vilket naturligtvis stämmer), men det är väl ändå inget särskilt bra argument? Här har jag faktiskt försökt läsa på själv, surfat runt bland nyhets- och debattartiklar, ja, till och med vadat ut bland den stundtals informativa, men ofta bara rasistiska och kvinnohatande, sörja som är Facebooks kommentarsfält, men ändå fattar jag inte. Hur kan man vara engagerad feminist, och samtidigt försvara ett beteende där man gör så tydlig och symboliskt markerad skillnad mellan kvinnor och män?

Nu vill jag vara tydlig igen: Jag betackar mig vänligen mejlsvar från misogyna islamofober och rasistiska näthatare i allmänhet – vill jag veta vad en inavlad ”Sverigevän” tycker så går jag ner till Vänortsparken och bjuder Speed-Stefan på mellanöl – men jag tar gärna emot konstruktiva förklaringar eller argument från någon som räknar sig till tidigare nämnda feministiska skara. Exakt NÄR är det okej att behandla människor olika baserat på könstillhörighet?
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.