Jag har fulaste sopkvasten i kvarteret

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 18.

Knoppar brister och våren tvekar, ska den bjuda på ännu ett lager snö eller inte? Vi vet att vi måste böja oss för Moder Naturs enväldiga beslut om vädret. Hon har inte ens en brevlåda för eventuella klagomål. Ett dammigt grus, rester från vinterns halka, ligger över stadens vägar och vi kan fira ett år som ägare till ett radhus. Det har varit mycket med livet den senaste tiden, så nog är det lite skämmigt att plötsligt upptäcka pulkan och skidorna som tronar på vår farstukvist medan grannarna redan har börjat sätta plantor i krukor och blomlådor. När jag ställt in pulkorna i förrådet märker jag att bron är så himla grusig, så jag bestämmer mig för att man nog faktiskt som respektabel radhusägare måste äga och bruka en sopkvast.

Så en dag på stan springer jag in på en affär och köper det. Fort går det för jag har bråttom till bussen. En extremt ful variant av sopkvast blev det inser jag tre minuter senare på bussen när jag sitter med en plastig tingest framför mig. Men bron blir i alla fall ren. Jag börjar lite skamset jämföra min fula sopkvast med grannarnas som så klart har mycket finare, mindre utmärkande plastiga utan mer klassiska i piassava och rishalm. Jag stör mig på min plastkvast. Har jag valt den? Vad ska folk tycka? Men så dumt att jag står här och har detta pinsamma I-landsproblem.

Så jag gör en kopp kaffe och sätter mig på min rena farstukvist och lyssnar till våren. De små fåglarnas sång drillar och ropar med stora och hörbara röster ur trädkronorna. Vad vill de kommunicera? ”Hej, vi är tillbaka i stan nu!” kanske ”Vi syns inte men vi finns, glöm oss inte”. De kanske har en massa åsikter, kommer jag på mig själv att tänka. Som på Twitter och Facebook Folk tycker så mycket och så snabbt nuförtiden. Vad tycker jag då? Nästan inget. Jag känner och tänker en massa men det tar lång tid innan en åsikt tydligt kan formuleras. Rätt eller fel? Bra eller dåligt? Sådana frågor förstår inte jag. Men sopen är ful, det är en åsikt. So what. Lite långsammare än de flesta. Kanske. Och på vårt nyckelskåp sitter fortfarande en tomte av flirtkulor och kurar.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.