Om man inte tar den asfalterade raksträckan

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 14. 

224 929 kronor! Så stor är summan idag. En gång i kvartalet betalar jag mina skulder och just nu tänker jag på er som nu ska börja på universitetet i höst. För det är snart dags att ansöka. Kanske är de flesta av er i som står i starten av sin karriär hälften så gammal som jag. Jag sitter på erfarenhet jag kanske borde dela. 224 929 kronor i skulder – var det värt det, undrar ni kanske? Det undrar jag med. Över sex års universitetsstudier. Var ledde de egentligen? Till en tillvaro som frilansande kulturarbetare. Rik? Knappast på pengar i alla fall.

Jag vet att det inte är så attraktivt att vara bitter, men det händer att jag förnimmer en sådan känsla. Undrar om jag borde rikta den mot mina föräldrar som lät mig plugga det jag ville? Tänk om de tvingat mig in på en utbildning som gav jobb och pengar, i stället för att låta mig fladdra runt i tillvaron som jag gjort? Svaret blir nej. Jag är en fladdrare. Burar och tvång hade gjort mig djupt olycklig. Och fullkomligt bitter. Mina föräldrar lät mig gå teaterlinjen på gymnasiet vilket de kunnat förbjuda för jag var inte myndig. De pekade inte ut någon strategisk karriär, för kanske fattade de att livet är en vandring som blir mer spännande och lärorik om man inte tar de asfalterade raksträckorna.

Det fanns dock många andra i min omgivning som tyckte att det var helt vansinnigt att ta studielån för filosofistudier på universitetet – som sa att ett dylikt flumämne kunde jag läsa vid sidan av någon vettig sysselsättning. Dock hade ingen av dessa personer, själva läst filosofi med samma glöd som jag, därför fick jag inte veta hur det skulle kunna gå till. Visserligen kan jag förstå hur det vid första anblicken kunde tyckas så om man tittade i mitt schema med två timmars föreläsningar om dagen. Kurslitteratur tunn som en barnbok (visserligen på engelska, men ändå). Jag hade ändå svårt att hänga med och eftersom detta var min första termin på universitetet fick jag känslan av att jag var korkad som inte bara gled igenom den där utbildningen som folk antydde att jag borde göra. Det här var nu 20 år sedan och efter sex års erfarenhet av diverse olika ämne, så står det klart för mig att filosofi var svårast. Hur svårt är det inte att lösa livets mysterium, vandra i oländig terräng och ständigt bli ifrågasatt. Dyrt blev det också. Summan skulle räckt till en sprillans bil att gasa runt med på asfalterade raksträckor. Men bilen sjunker så snabbt i värde. Det gör inte min bildning.
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.