Ett tidsfördriv att dö för

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 13.

”Här kommer en låt om politik”, sa du, och den sunkiga sporthallen exploderade i ljus, basgångar och muller. ”Politik?”, tänkte jag och blinkade oförstående. Jag kunde ju varje textrad utantill, men började till min fasa att inse att jag inte förstått ett enda ord. Men vad gjorde egentligen det? Du var så överjordiskt cool i ilsket röd t-shirt, oerhört brett läderarmband och skinnbyxor. Din frisyr var spretig, dina mc-boots precis lagom slitna och din uppsyn arrogant och uttråkad till perfektion.

Till att börja med sågs vi i smyg, jag och Kent. Vintern 1995 låg Latin Kings officiellt i cd-spelaren, jag bar pannband och adidas-brallor, och tillbringade större delen av min vakna tid med att öva hoppsparkar mot dörrposter och fippla med min Motorola-minicall på Mariehems UG. Som en av det välmående medelklassområdets två enda ”kickers” kände jag ett visst ansvar att upprätthålla en gangster-kompatibel image, och var alltså därför förvisad till att noggrant låsa om mig i det blåmålade pojkrummet för att sedan – i all hemlighet – passionerat yla med till låtar som ”Frank”, ”Blåjeans” och ”När det blåser på månen”. Att komma ut ur garderoben som Kent-fan var i det läget otänkbart, möjligtvis till och med farligt.

Kanske var det just därför extra frigörande och emotionellt omskakande för mig att stå där i Sporthallen år 2 000, att öppet visa min kärlek till det band som betydde – och än idag betyder – så oerhört mycket för mig. I 20 år har Kent varit en ständig följeslagare. Genom osäkerhet och framsteg, genom brinnande kärlek och känslomässiga seriekrockar. Inget annat band har någonsin, eller kommer någonsin, kunna ta den platsen. Det är bara en sak som skaver: Kent har konsekvent och med närmast kirurgisk precision låtit varje turné hoppa över Umeå de senaste 15 åren – och den storslagna avskedsturnén är inget undantag. Sveriges största rockband säger farväl till Linköping, Göteborg, Bodö, Luleå, Örnsköldsvik, Östersund, Trondheim, Stavanger, Oslo, Helsingfors, Vasa, Malmö, Örebro, Gävle, Århus, Köpenhamn, Karlstad, Växjö, Stockholm och Kiruna, men inte Umeå. Skit samma, jag behöver ingen jävla konsert. Jag stänger in mig på rummet och ylar med i ”Frank”, ”Blåjeans” och ”När det blåser på månen” alldeles själv, precis som jag alltid gjort.
Jonas Pekkari
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.