Hur ska jag kunna få min nostalgitripp?

Livsstilskrönika i Umeå tidning vecka 12.

Jag är nu så gammal att jag minns när biblioteket låg Öst på stan och hade stor trähäst i foajén. Jag minns Gusti Valter där jag tog hål i öronen och jag minns Mimerskolans musiksal och Gjallarhornet. Nu hittar jag knappt till HM längre. Ligger inte det i hörnet mot Renmarkstorget, nä just det, det flyttade väl till Postgången för ett tag sedan? Men, herregu’, var har Postgången och Kungspassagen tagit vägen? Var är jag? Vem är jag? Hjälp! Det är verkligen inte lätt att orientera sig i minnena längre.

För snart fjorton år sedan träffade jag en man, i ett mörkt hörn nere i Rex källare. Nu har vi varit gifta länge. Många gånger har vi nostalgiskt återvänt dit till hörnet för att minnas detaljerna i de raggningsrepliker som förde oss samman. Okej, lite töntigt kanske? För en tid sedan märkte jag till min förskräckelse att just det hörnet inte längre finns kvar. Källaren är ombyggd. Jag kände mig snopen och desorienterad. Hur ska jag nu kunna få min nostalgitripp? Kommer jag att tappa minnet. Håller min historia på att raderas ut?

Även det gamla badhuset är på väg ur tiden. Det kalkbevuxna kakelplattorna och bassängen där jag lärde mig simma. Det är som en tidsresa varje gång jag, känner klorlukten, trycker in knapparna till de gnisslande kranarna som frustar ut sin ömsom droppande ömsom spretigt hårda stråle. Det mesta precis som när jag var barn, bara mer skruttigt. Där känner jag mig alltid som ett barn på nytt och jag minns plötsligt så himla mycket som jag vill berätta för mina egna barn. När vi sitter i bastun tillsammans brukar jag berätta om den oerhörda lyckan när jag som nioåring äntligen fick ta steget ut i stora bassängen efter tradigt tragglande av bentagen. Vinkla, ut och ihop. Jag brukar också berätta om den gången jag dök på det djupaste, men hade glömt bort att jag lånat mammas guldörhängen. När jag kom upp ur djupet var ett borta. Jag stod på bryggan och grät medan klassens tuffa killgäng tävlade om att först hitta det. Och det var just han jag var så kär i som dök upp ur djupet med örhänget i nyporna. Av någon anledning ledsnar inte barnen på berättelserna så de frodas och fylls ut efterhand. Men jag oroar mig för att de nu ska sina.Visst lär det finnas en bastu i det nya bashuset också men var ska mina minnen få sitt bränsle?
Anna Sundström Lindmark
Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.